Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
traktade med ett uttryck af djup rörelse. Arve visste ej,
att det var Rosenbergs sista gåfva.
Nu inträdde hastigt Haraldsson med den underrättelsen,
att Birger komme, det ville säga, att båten vore i sigte.
Erika steg upp. Gabriella ville göra det samma, men
hennes knän svigtade: hon måste åter sätta sig, och, medan
hennes kind blef alldeles hvit och hennes ögon ovilkorligt
irrade åt fönstret, tryckte hon de begge snäckorna med
orolig häftighet till sina läppar och till sin panna, der de små
röda fläckarne åter glödde.
»De der snäckorna, som hon håller så kära, äro en
skänk från Rosenberg — kapten Kocher hade dem med
sig!» hviskade gubben i Arves öra.
»Jag förstår!» svarade Arve, men de två orden kommo
från hans hjerta, der det nu var ganska mörkt och tungt.
Emellertid gick det ej så brådt med Birgers ankomst.
En god timme förflöt, innan han lade till vid bryggan, men
denna timme var för den arma Gabriella en evighet. När
han slutligen inträdde, visste hon knappt till sig: hon visste
ej ens om Arnman var närvarande.
Birger gjorde pinan kort, i det han yttrade raskt:
»Det var alldeles som både far och jag tänkte, att fartyget
ej var kommet: och jag talade både vid kapten Kocher och
flera andra, hvilka menade, att det väl ännu kunde dröja
hela månaden, och kanske derutöfver, innan det är hemma.»
»Åh ja, det var som jag sa’», inföll Haraldsson, »men
qvinfolken vilja alltid att en ska’ fjeska i ogjordt väder. Nu
kan I då en annan gång sätta lit till det klokt folk talar.
Så’na stormar och sådant farvatten äro icke att leka med,
och du får icke misströsta, min perla, hör du det, om det
också dröjer två måna’r!»
Gabriella var för mycket skakad att låta lugna sig af
sin fars tröstegrunder. Hon ville vara ensam med sin oro.
Den kunde då åtminstone ohämmad få taga sitt utlopp i
tårar.
Erika hade ej haft orätt i att säga, det Gabriella egde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
