Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der. »Jag tror nog, att äfven jag gerna ville resa bort och
dö, blott hon begrete mig och älskade mig såsom hon
älskar Rosenberg. Men det är förbi med den villfarelsen
— jag älskas blott af den, som jag icke vill ha.»
Under denna föga tillfredsställande betraktelse kom
Arve att kasta ögonen på Josefinas tobakspung, som låg
bredvid honom. Med en ofrivillig, men likväl påtagligen ganska
vresig rörelse sköt han den åt sidan. Strax derefter, då
den stackars försmådda gåfvan råkade att ramla ned och
dervid fick ett par stora tjärfläckar på den vackraste sidan,
greps han likväl af en viss ånger. Han upptog åter
tobaks-pungen, och sedan han, så godt det lät sig göra, afgnidit
fläckame, hvilka dock blefvo synliga, fastade han den vid
ett knapphål i kavajen, med en half suck beklagande i sitt
hjärta, att han ej hade annat för gifvarinnan än
broderskärlek. Ty värr var äfven denna, i förhållande till fordom,
ganska ljum: hans varmaste känslor voro fängslade på ett
ställe.
— Lutad mot relingen, med pipan i munnen, satt vår unge
jaktlöjtnant och stirrade på vattnet, öfver hvars blå yta
månen kastade sitt silfverskimmer. Hans tysta funderingar
voro ej ljufva, men efter hand antogo de en ljusare färg.
En flerårig hopplös kärlek bodde väl i hans hjerta, men
der bodde äfven kraft. Han öfverlemnade sig icke handlöst
åt ett sjukligt svärmeris inflytelse, utan lösryckte sig man*
ligt ur trollkretsen för att nitiskt uppfylla sina tjenstepligter.
Också blef han en aktad tjensteman, äfven på den låga
punkt der han stod, och här arbetade han ihärdigt för det
lilla samhällets bästa, i hvilket han lefde.
Icke ens under sådana stunder som den närvarande,
då den nattliga stillheten, den månklara himlen och de sakta
vaggande vågorna lockade till vemod, fick denna vekliga
känslosamhet, hvilken allt för ofta vidlåder äfven männens
kärlek, magt öfver honom, , Han tänkte på Gabriella, tänkte
på henne oupphörligt, men han hade derjemte ett annat
medvetande, som likväl icke var fullt tröstande. Då han
Rosen pä Tistelön. II. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
