Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måste, det ville hon gifva. Och med låg röst svarade hon:
»Icke utan hopp. . . men låt det bli oss emellan, tills vi
vidare få talas vid!»
»Det är den skönaste afton för hemfärden!» sade Erika.
Men Arve visste ej om det var afton, dag, natt eller morgon.
Han hade velat omfamna hela fiskläget och högt ropa: »Icke
utan hopp!» eller, hvad som var detsamma: »Nu är hon
min! * Men allt detta måste uppskjutas till lägligare tid.
öabriella undgick temligen Erikas skarpsynta öga, och
hon höll till och med ganska god min, när denna
underrättade Arnman, att han ej behöfde gifva befallning om
jakten, ty hon hade öfverenskommit med sin sin man att hans
lilla segelbåt skulle hemta dem, och som vinden vore god för
återresan, kunde det ej dröja länge, innan de vore hemma.
Ehuru visserligen ingen öfverraskning kunde vara större
än denna, såg likväl Arnman ut som sjelfvaste lydnaden.
Han förklarade artigt sin ledsnad öfver att ha förlorat sin
förtroendepost att föra herrskapet hem, men hoppades likväl,
att allt skulle gå bra, hvarom han med det första ville
öfver-tyga sig.
En timme derefter låg Birgers båt vid bryggan, och så
snart gästerna intagit den lilla aftonmåltid fru Katrina
ombesörjt, hjelpte Arve fruntimren med kapporna, och hela
hushållet följde de främmande till stranden.
Nu har det väl i alla tider varit brukligt att en
någorlunda belefvad ung man räcker damerna handen, då frågan
är om att gå om bord. Denna lofvärda sed underlät icke
heller vår jaktlöjtnant, och sedan han rigtigt hjelpt Erika,
bjöd han handen åt Gabriella, hvarvid det så temligen föll
af sig sjelft, att de fingo utvexla en blick och en
handtryckning, den bästa besegling, som kunde önskas på det nya
förbundet. Nu lade båten ut, och än en blick stulo de sig
till, innan den vände.
»Nå, hvad säger mor?» frågade Arve, under det de
gingo tillbaka in i stugan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
