Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I huset blef allt tyst. Gabriella smög sig upp på sin
kammare, der hon vexelvis tillbragte natten i bön och sälla
drömmar om framtiden. Haraldsson tillbragte den i pinsamma
funderingar, hvarvid, oaktadt han sträfvade emot, de länge
slumrande minnena från Patemosterskären smögo sig in på
honom. Än tycktes honom den gamle Ammans skugga
uppmana honom att genom dottera försona den synd, han
begått, än åter såg han jaktlöjtnanten med sitt blodiga
hufvud i hand träda mellan sin son och mördarens dotter. En
kallsvett flöt öfver den gamle bofvens kropp, och för första
gången i sitt lif greps han af något liknande ånger och
bäf-van för ett tillkommande: döden grinade mot honom och
vidrörde honom med sina isiga fingrar. »Åh hå!» pustade
han under sina qval. »Fins det, fins det...» Orden
bort-dogo i ett långt stånkande.
Ja, det fins en Gud och en vedergällning.
Medan den grånade syndaren, slagen af sina egna
ger-ningars gissel, sömnlös vände sig af och an, den ena
stunden troende sig försona himlen genom bifall till den
onaturliga föreningen, den andra rysande att ge efter för sin
svaghet, rörde sig vid ena sidan af en bergsskrefva, icke så
långt från huset, en större sten fram och åter . .. slutligen
gaf den alldeles vika, och ett hufvud framstack — det var
Äntons. Strax derefter blef hela hans kropp synlig, då han
tyst, men säkert, arbetade sig fram från ett af dessa
gömställen, dem han sjelf uppsökt och begagnade, när han ville
smyga sig undan sin omgifhings vaksamhet.
Så snart han utkommit, stälde han sig upp i lyssnande
ställning för att såsom det syntes, öfvertyga sig om att allt
i huset var stilla och att ingen gaf akt på honom. Men
efter en stunds vaksamhet, då han förmodligen ansåg sig
säker att ej öfverr askas, smög han sakta ned från klipporna
och fram till Gabriellas fönster, under hvilket han stannade.
Augustinattens milda månsken belyste den arme
sjuklingens dystra drag och kastade ett darrande skimmer öfver
de lidelser, hvilka skiftade på hans bleka anlete. Med hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
