Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uttryck af ångest betraktade han ej detta fönster, inom
hvilket hon sof, hon, som, oaktadt han för henne velat försaka
hoppet om förlossning, likväl kunnat narra honom, och narra
honom så skamligt! Då han gladde sig åt, att hon gaf efter
för hans böner, var det endast för sin egen skull hon blef
hemma. Ännu ville väl en röst i hans hjerta tala till
hennes urskuldande, men det som var skedt, var skedt, och den
inbillade pligten bjöd honom att fullborda sin föresats: för
henne fans ej mera råd, hjelp eller hopp. »Gabriella,
Gabriella», hviskade han så sakta att blott han sjelf kunde
höra det kära namnet, »du försmådde den stackars Neckens
offer. Nu kan han icke rädda dig — du måste ned i
af-grunden jemte de andra. Min fader och moder vinka och
vänta mig: min tid här är snart förbi, min förlossning
kommer ... men har jag godt af den när du blir qvar?» Han
skylde sitt ansigte med händerna, och ihopkrupen låg han
på hällen och stirrade mellan fingrame uppåt det rum, der
all den kärlek låg gömd, hvaraf hans hjerta var mägtigt.
Då den första skära morgonstrålen steg upp vid
horisonten, reste han sig, och dessa timmars tysta qval tycktes
ha förvandlat honom från en menniska till en vålnad; men
i det stela ansigtet låg nu ett bestämdt uttryck, som vittnade
om ett fast beslut. Än en gång ihopknäppande de magra
händerna så hårdt, att naglame lemnade märken i skinnet,
sträckte han dem öfver hufvudet. Detta syntes vara en
kraftansträngning för att draga sig från den plats, der en
hemlig magt qvarhöll honom, hvilken magt likväl nu måste
vika. Icke smygande, såsom han kommit, utan med upprätt
hufvud och stadiga steg, gick han ned till bryggan, lossade
båten, rodde tyst utåt öns södra sida, der han gick i land
och insköt sin farkost bland säfven.
»Det är för bittida ännu!» mumlade han och såg på
solen. »Jag skall sätta mig här så länge och höra på hur
vackert de sjunga i djupet.» Han lutade örat mot en af
strandens stenar och lyssnade med spända sinnen huru
böljorna sakta sqvalpade. Ljufligare musik fans ej för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
