Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nittonde kapitlet.
Hvad förkunnar mig din blekhet —
Du bådar mörka öden.
Vitalis.
Efter den mest förfärliga natt, som gubben Haraldsson
under bela sitt långa, syndiga lif genomvakat, dagades en
morgon, öfver hvilken han väl haft skäl att önska, det solen
aldrig gått upp. Men solen glänste som förr, himlen hvälfde
sig blå och ren öfver det ur dimman småningom uppstigande
hafvet. Endast dimman i gubbens själ skingrade sig ej —
der blef mörkret rådande.
Gabriella ville bära in kaffe, men han afvisade det
»Om ändå Birger vore hemma», pustade han, »så kunde
han svara i mitt ställe! Jag vet icke hvad som kommit i
kroppen på mig allt sedan den unge filum begärde flickan
till äkta. Det gudsbamet har icke gråtit nog. Skall jag
också göra henne sorg, skall också hon förbanna mig? Men
Birger är full med galenskaper, som hustrun satt i’n. Han
ger aldrig sitt bifall — förr gör han kanske af med oss
allihop. >
Timma efter timma skred fram. Ju längre det led på
dagen, desto våldsammare blef gubbens oro. Nej, detta
står jag icke ut med — jag skall hålla mig undan, tills
Birger kommer hem: han må svara i mitt ställe!» Och med
detta beslut, det enda, som han, sliten emellan sin svaghet
och sin ångest, förmådde upphitta, gick han in till Gabriella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
