Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Farväl, barn! sade han, nickande åt Gabriella. Och
bedrog hon sig icke, så stod der — men det var omöjligt
— en tår i den gamles ögon. Nog fans der en vattenhinna,
men ej var den pressad af smärta: den var ett omedvetet
alster af ögonnervernas förfärliga spänning. Gubben tänkte
i detta ögonblick med vild glädje på möjligheten, att Anton
under natten rest all verldens väg, ty ännu hade det ej
händt, att hans båt icke funnits på de vanliga platserna.
»Hvad är allt detta? Hvad menade pappa? Hvarfor
äro de alla så underliga?» frågade Gabriella sig sjelf, då
hon efter faderns afresa åter gick in i huset, der en enslig
tystnad rådde, ty de få personer, som funnos hemma,
skickade hon ut att söka efter Anton.
Tyst och fruktande satte hon sig vid fönstret att vänta
sin älskling. För honom kunde hon utgjuta sina bekymmer,
och hos honom skulle hon säkert finna tröst.
Arve lät icke länge vänta på sig. Lifvad af hopp och
kärlek, ilade han mot sin älskade, och hon lutade sig
darrande till hans bröst, der hon framhviskade sin oro öfver
faderns obegripliga och ovanliga handlingssätt.
»Hvad än må komma», sade Arve och tryckte henne
fastare intill sitt hjerta, »så låt oss ej bortkasta i sorg de
ögonblick då vi kunna vara lyckliga! Hvem vet hur länge
sällheten räcker? Redan i går, när jag först fick sluta dig i
mina armar, tyckte jag det var omöjligt att en menniska
under hela sitt lif kunde få ega en sådan lycka. Men ännu
är du min Gabriella, min trolofvade brud, och när jag så
håller dig, fins hvarken jorden eller dess bekymmer till för
mig.»
Gabriella kände vid detta språk äfven en stör del af
sin egen oro försvinna. Åter satt hon vid sin älskares sida,
men på det att de ej, i händelse Anton återkomme, skulle
bli så obehagligt störda som sist, voro gardinerna halft
tilldragna. Och nu, glömmande både Haraldssons, Birgers och
Erikas återkomst, genomlefde de en timme såsom en minut.
Gabriellas läppar glödde som drufvor under Arves eldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
