Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosenberg förstod henne. »Det är detsamma!» sade
han med ett svagt, men obeskrifligt smärtsamt leende. Då
böjde Gabriella sitt hufvud mot hans axel. Han tryckte henne
hastigt till sitt bröst, och med granlaga ömhet berörde hans
läppar flyktigt hennes panna.
Och nu var äfven han borta.......
Ensam, alldeles ensam, satt Gabriella med det tyngda
hufvudet stödt mot handen. Hvilken omstörtning på några
få timmar! Hon hade derunder genomlefvat så mycken
salighet och smärta som kunnat utminuteras på ett helt lif. Nu
låg allt bakom henne, och hon bemödade sig att återvinna
åtminstone så mycken sansning, att hon kunde tänka sig in
i det lif, som skulle följa. Men fåfängt blef bemödandet att
reda tankegången: blott förmågan att känna tycktes vara
qvar — denna, den bittraste, fans också till yttersta grad.
Redan led det mot aftonen, skuggorna förlängdes och
solens sista stråle sökte sin beslöjade bädd. Men ännu
hördes ingen af i huset; ingen af dem, som gått att söka efter
Anton, hade återkommit, och ej heller hördes några årslag
från Haraldssons båt — allt var tyst, allt hvilade, utom
Gabriellas smärta, som ej hade reda på tid eller rum.
Då hördes på gården starka, grofva steg liksom af flere
karlar. Gabriella väcktes ur sin tunga dröm. »Kan Birger
redan vara hemma?» tänkte hon, men gången kände hon
ej igen och icke heller de häftiga slagen på förstugudörren,
hvilken Rosenberg tilldragit.
Gabriella förstod, att det var främlingar, men hon rörde
sig ej ur stället: hon visste, att de kunde komma in, och
det var henne likgiltigt, om de en stund bultade förgäfves.
Hon tänkte ej ens på hvad det kunde vara, hon tänkte på
ingenting: hon blott hörde. Emellertid, sedan dörrarne
blifvit öppnade, förnummos ett par omilda slag på dörren till
dagligrummet, och en sträf röst frågade: »Är huset redan
utdödt!»
Vid en sådan ovan helsning började Gabriella
återkomma till sig sjelf. Hon tillhörde ej dessa veka qvinnor, som,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
