Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med fin grannlagenhet hade fru Dressen avlägsnat
Amelie, och det var Ivar lättare att ensam med
överste-löjtnantskan övervara den svåra stunden.
Värre blev det för honom att finna sig i den plågan att
ha överstelöjtnanten till gäst och dagligt sällskap, men
detta allt ordnade Wirén med den lätthet, som var honom
naturlig. Han ingick i en så sakrik avhandling för sitt
påstående, att en karl omöjligen i längden kunde sköta
ett sjukt barn, utan att själv få tvinsjuka, att
Borgenst j erna, utledsen, lät honom handla, ty han insåg, att
Wirén ändå i grunden hade rätt.
»Men ej nog härmed», sade assessorn, »du behöver
luft och sällskap . . . Kom — vår hederlige baron vill
ledsaga dig på en upptäcktsfärd omkring Ystrebergen» . . .
Några dagar hade förflutit. Det var sent en
söndags-afton. Balgästerna hade redan lämnat danssalongen, och
på gatorna rådde denna stillhet, som tillkännager vilans
timme. En sval nattvind blåste genom luften och susade
hemskt mellan Strömsdalens berg och kullar. Ur den
gropiga, ojämna marken, där vantron alltid älskat att se
något sagolikt, något vidunderligt utan namn, emedan
denna plats, ett stycke från staden, fordom under
krigstider tjänat till begravningsplats, uppstego nu tjocka
dunster; och insvept i dessa, syntes skepnaden av en
man höja och sänka sig likt ett fantom av inbillningen,
vilket förstoras eller förminskas i samma mån som man
med slappa eller spända sinnen betraktar det.
Det var Borgenstjerna, som med sin hund vandrade
mellan dalens klippor på den plats där
kolera-kyrkogården nu visar sina enkla, men talrika vårdar efter den
förstörelse, som följande året (1834) jagade badgästerna
från Strömstad.
I djupt, tungt svårmod lutade sig Ivar, trött till kropp
och själ, mot den grå stenvägg, som bildar dalens mur.
Hans hjärta var på en gång både fullt och tomt — det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
