Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i hvar knut — det var ett väder så att man kunde mista
både syn och hörsel, endast man stack näsan ut.
Såsöm sista resursen att värma och upplifva oss i den
kalla och fuktiga kammaren, der jag och »de mina» jemte
Pellander — nu en sorgens son — gemensamt uppslagit
våra bopålar, hade jag med beundransvärd fyndighet och icke
utan tusen svårigheter lyckats rädda min sista butelj, sjelfva
rombuteljen. Ty om vi också icke skulle komma att frysa
inne eller upplefva en ny robinsonad, kunde man ändå af
sjöns gång och alla gamla märken förutse, att vi ej på första
veckan skulle bli resfärdiga. Sparsamheten var således en
mer än nödvändig dygd, emedan till våra öfriga motgångar
sällade sig äfven den, att ha så litet bränsle som möjligt.
Farbror Pellander, stackars själ, hade blifvit så tunn, att
rocken gick ett halft slag till om lifvet, och hans ansigte hade
förlorat sin strålande glans och bar prägeln af det djupa
lidande, som han måste underkasta sig, der han nu
framsläpade sin dag som —, nykterist.
Förnuft, tålamod och tid! Dessa tre förträffliga
lefnadsreg-ler, dem jag tagit till motto för min ordspråksbok, voro länge
min tröst. Men allt har en gräns, äfven tiden, åtminstone
för menniskan, hvaraf solklart följer att tålamodet slutar förut.
Jag reciterade Valerius — du vet, att han besjungit
»tålamodet», denna gudames önskvärda gåfva — men allt till
liten hugsvalelse, och jag trotsar hela skaldernas skara att
hafva behållit ens ett uns deraf, om de varit
medintressen-ter i den olycka, som satte kronan på våra missöden.
Våra förfäder, de voro store, starka män, de kunde
umbära nära nog allt. Efter hand uppväxte likväl, utan att
man bestämdt vet när fröet planterades, det stora sig allt
mera utgrenande onda kunskaps- och begärelse-trädet, under
hvars grenar vi småväxta afkomlingar sökte skygd. Behofven
förökade sig som gräshoppor, och man blygdes ej att tillstå
detta vanslägtande. Holberg säger ju öppet i sin Peder Paars:
»Foruden Mad og Öl er Helten ingenting!» Värmen har
han likväl glömt, hvaraf man kan sluta, att han skref denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
