Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin hjeltedikt under sommaren. Men, frågas nu, då »hjelten»
förutan mat och dryck är ingenting, hvad skola då vanliga
menniskor i slika omständigheter vara? Ack — mindre än
intet!
Underbart likväl: ju närmare jag nalkas katastrofen,
desto högre stiger min passion efter märkliga, efter bålstora
exempel ur verkligheten! Jag hugger fast i sjelfva historien:
den gudasände Napoleon t. ex. och hans tåg till Ryssland.
Icke ens han, d. v. s. han representerad i sin armé, kunde
uthärda köld, hunger och törst: han föll plundrad på allt,
utom sin ära. Men månne han filosofiskt lugn kunde på
Elba skåda sin vanmagt och sina storverks fall? Nej, än
en gång svingade sig örnen mot himlens sky, tills Jofurs blixt,
hvars afbild på jorden han ville vara, hejdade hans flygt
och kastade honom för evigt domnad på S:t Helena. Här
egnade han måhända fallet af den herkuliska byggnad, som
han uppfört och sett falla, några tårar, liksom vi — ty allt,
från det största till det minsta, får sitt värde genom behofvet,
begreto fallet af — vår siste rombutelj, hvilken Kalle, den
slyngeln, släppte i golfvet.
Kan hända tycker ni detta vara en nog enkel och
anspråkslös ingress för att komma till en sak af så stor betydelse.
Men sedan lidandets stormar väl gått öfver, kan man lugnare
tala om dem. Jag erinrar mig ännu hur Pellander göt sina egna
tårar med de bäckar, som flöto utefter vårt kammargolf, och
huru han, uppsugande doftet och kanske ännu något mer,
klagade: »Aj aj, bror, hur kunde bror ha hjerta att dölja
denna skatt för mig? Se nu följden af egennyttiga
beräkningar! Om bror lemnat mig buteljen att förvara, så skulle
han åtminstone fått ett honom mera värdigt slut. Och du,
glop» — här höjdes Pellanders röst och hans knutna hand
hoppade framför Kalles näsa — »du, glop, som står der och
gapar med bitärne i hand, jag skall... ack, om jag vore
din husbonde!»
Det var endast genom ett raskt hopp åt sidan som Kalle
räddade sig. Men vår nöd och sorg tilltog, ty ännu tre dagars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
