Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Marie Louise, Marie Louise, jag bäfvar för dig, arma
barn!»
»Nå, så gif mig då skäl, goda mamma! Säg mig
något enda drag af den mannen, som är dåligt, och jag skall
genast — efter jag ännu kan det — ge med mig.»
»Gud gifve jag kände dessa drag så väl som jag anar
dem», sade fru N. sorgligt, »då skulle jag kan hända vara
så lycklig att kunna verka på dig! Men nu kan jag endast
bedja dig, be af varmaste hjerta, att du för din mors skull
afetår från denna förbindelse!»
Marie Louise gick några ögonblick fram och åter på
golfvet utan att svara. Derefter stannade hon framför sin
mor och yttrade med en röst, hvars inneboende lidelse
förskräckte den ömma modem: »Nåväl, mamma, jag vill afstå
från denna förbindelse, och jag gör det så mycket lättare
som den i alla fall blir en förhatlig boja. Men märk nu
hvad jag säger: Jag är icke som andra — jag kan icke
hjelpa det — ofta brusar blodet på ett förfarande sätt genom
mina ådror, och det brinner som eld, då jag skall tvinga
mig att synas kall. Ger jag nu en man rättighet till min
tro och med det samma mig sjelf ansvarsfulla pligter att
uppfylla, då är jag bevarad för min farligaste fiende, friheten
— friheten att i ögonblick af vansinne lyssna till de vilda
idéer, som stundom jaga genom min inbillning ... O, mamma,
du dyra och enda vän, du, som är så from och ren, huru
skall jag våga omtala för dig de syndiga tankar på frihet från
alla jordiska band, som frestat mig...» Marie Louise sjönk till
sin mors fötter och vätte hennes händer med sina tårar/
»Olyckliga, förvillade bara, kan sorgens mått aldrig
fyllas!» Modems tårar blandade sig med dotterns. Länge
förblefvo de så, stumma, slutna bröst intill bröst.
Slutligen sade fru N., upplyftande Marie Louises panna,
öfver hvilken hon lade sin hand: »Du måste ha lidit
mycket, innan din själs ljus så kunnat bortskymmas, och jag
är säker, att ditt eget samvete redan straffat dig nog, att jag
skulle behöfva öka tyngden. Jag vill icke ens säga: ’Gif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
