Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter några minuter försvann hon från fönstret.
»Kunna vi gå nu?» hviskade moster Greta och ryckte
Wiliam sakta i armen.
»Ja!»
Och i rådmanskans lilla förmak, der han upplefvat så
mången glad och treflig stund, satt Wiliam sedan hela aftonen,
lugn till det yttre. Han var så ovanligt medgörlig, att
gumman likväl fruktade för honom. Men längre fram på qvällen
brast det onaturliga band, som sammandragit hans hjerta;
gående af och an på golfvet, höll han handen för ögonen,
men moster Greta såg likväl de tårar, som droppade ned
mellan fingrame.
Med denna lättnad var Wiliams kraft återvunnen, och
gumman skulle gema ha gråtit i glädjen öfver att nu känna
igen sin lille ingeniör, endast hon vågat låtsa om hvad hon
sett.
»Tack, tack, käraste moster Greta — det är allt hvad
jag kan säga!» yttrade Wiliam, då de skildes denna bittert
tunga afton. »Min egen mor hade i detta ögonblick icke
kunnat vara mig mera.»
»Gör inte gumman högfärdig! Hon handlar ju af bara
egennytta: din lycka är hennes.»
»Men utan denna ädla egennytta», sade Wiliam, rörd
omfamnande henne, »hade jag icke nu varit sådan jag är.
Och», tilläde han, anande att moster Greta ändå sett hans
svaghet, »Gud gaf qvinnan tårar för att utgjuta sin smärta,
men mannen, hos hvilken sådana gäster äro sällsynta, fick
dem för att återvinna mod och kraft.»
Prisande Gud gick rådmanskan till hvila och sof lugnt
och godt, medan Wiliam nu i stilla vemod blickade på Marie
Louises forna fönster, bland hvars frostrosor månen så
vackert skimrade.
Och upplyft öfver allt smått, bad han för henne,
för sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
