Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gumman fick honom att lemna bröllopsutstyrseln, den
hon, för att ej reta hans minne, genast hängde in i
garderoben : och synnerligt väl gömde hon undan värjan, för hvilken
gumman i sin uppdrifha inbillning hade stor fruktan... Nu
satt då Wiliam der4 i soffan vid sidan af sin sannaste och
trognaste vän och lät henne säga, göra och låta hvad hon
ville, medan han, likväl lika orörlig, stirrade på vindskupan.
»Ack, ack, du hör mig icke!» klagade den goda gumman
och tryckte hårdt hans hand.
»Jag vill höra allting sedan — låt mig endast nu svepa
kappan om mig! Jag måste ut ... jag har föresatt mig att
se henne i afton.»
»Nå, i guds namn då! Men låt mig följa med — vi
kunna förkläda oss litet och gå in i folkhopen.»
Wiliam sprang häftigtupp. »Tack, hjertligt tackl» sade
han. »Låt oss skynda!»
»Ja, tag nu kappan och hatten och tål dig se’n ett
par ögonblick nere hos oss, medan jag slänger på mig...
Men, käre min Wiliam, för det att jag nu ger efter, skall
du också på tro och heder lofva mig att vi vända om, så
fort du fått se henne!»
»Ja, jag vill ej mer.»
Och arm i arm gingo den unge mannen och den gamla
frun framåt gatan till torget. Ingen låtsade känna igen dem,
men på den beredvillighet, hvarmed man i sjelfva trängseln
makade åt sig, anade gumman, att de nog voro igenkända.
Ett litet stycke ifrån huset stannade de. »Drag ner
hatten och skjut.väl upp kragen!» hviskade moster Greta.
Wiliam hörde henne ej, ty hans önskan var redan
upp-fyld: åtföljd af brudtärnorna med ljus i hand, kom bruden
fram liksom på en hemlig kallelse. Hon såg utåt gatan i
den mörka menniskomassan, der dock ingen särskilt gestalt
kunde upptäckas. Men kanske herskade aningens magt
öfver hennes hjerta, ty denna gång hade hon icke, såsom
vid de föregående, ett småleende att gifva; tvärt om darrade
läppen, då hon djupt och allvarligt helsade utåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
