Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bördan, — ja, hade det ock varit Wiliam, Wiliam ej mer
än en vän, en bror... 0, gifve gud han komme! Men han
kom ej; han var långt borta, och främlingar ville hon ick§
bedja om tröst, om medlidande, om hjelp.
Det var en natt i slutet af sommaren, en ruskig,
regnig natt, men dock en sommarnatt med sitt mystiska
half-ljus. I ena sängen låg von Wallden, röd och uppsväld,
i vilda feberfantasier varierande sitt gamla tema: spel. Han
tappade och vann och samtalade med sig sjelf på ett sätt,
som skulle väckt lika stor smärta som afsky hos den,
hvilken hört honom. Marie Louise satt påklädd, insomnad på
sin egen bädd, med gossen i sina armar. Ur stånd att
längre vaka, hade hon lutat hufvudet mot dynan. Gamla
Johanna halfnickade på en pall vid spisen.
Marie Louise drömde. Hon var lycklig, så öfver all
beskrifhing salig: hon tyckte, att hon var sysselsatt med
att påkläda sitt barn den högtidsskrud, som förvissade henne
att detta barn, för hvilket hennes hjerta slagit så många
oroliga slag, för hvilket hon dragit så mången djup suck
och gråtit så mången het tår, nu var bergadt undan all
denna jordens jemmer. Färfårad spratt hon likväl till då
hon, vid det hon vaknade, med förfärlig ångest tänkte:
»Min gud, min gud, denna dröm måtte väl icke redan
vara sann... Gud kan icke ha tagit honom bort, medan
jag sofVitU Och än en gång och om igen lyddes hon efter
den svaga andedrägten. 0, blott en mor kan så lyss, kan
så förvilla sitt öra! Hennes hjerta var nära att brista af
förtviflan, tills gossen slutligen, sakta hostande, hviskade:
»Mamma!» Ack, hvilken ljuf magt i detta ord! Nu
bäf-vade salighetens ljus och frid genom den unga modems
själ. Hur nådig, hur stor, hur god är ej Gud — han
hade blott velat visa henne hvilket förfärligt öde kunnat
vara hennes. I outsäglig tacksamhet blickade hon mot
himlen och tryckte bamet till sitt hjerta.
Styrkt af den korta sömnen och af det mystiska
infly-tände, som den försvunna stunden medfört, uppsteg Marie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
