Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Louise och gick med den lätta bördan i sin famn bort att lyssna
vid makens bädd. Walldens fantasier hade slutligen
slocknat i den rogifvande dryck, som han tidigare på aftonen
intagit, och nu låg han försänkt i djup sömn. Några
ögonblick stod Marie Louise stilla i bön för dem alla tre.
Der-på satte hon sig vid fönstret, sakta småsjungande den
vaggsång, vid hvilken den lille så gema inslumrade.
Solen började så småningom förgylla skogstoppame.
Det blef ljust i kammaren, och då Marie Louise betraktade
de matta, affallna dragen af den varelse, hon gifvit lif och
som snart skulle gå bort till det rätta lifvet, kände hon
att hennes hjerta kunde vara starkt. Hon icke blott kände
detta, utan hon sade till sig sjelf: »Ske Guds vilja!» Och
likväl trodde den stackars Marie Louise, att sista strängen
i detta pröfvade hjerta skulle brista, då hon hastigt såg
gossen på ett oväntadt och häftigt sätt utsträcka armarne.
Ack, hon förstod ej rörelsen, men hon anade något
förfärligt, väckte Johanna, som skyndsamt väckte fru N., och
snart stod modem vid dotteras sida.
»Se, mamma, min gud, hvad hans farg är förändrad,
hvad hans lilla älskade hand rycker . .. Mitt barn, mitt
bam, svara!»
Den lille svarade ej mer. Han försökte dock
framkalla det bästa, ljufva ord, han lärt, ordet mamma — men
det dog på de bleka läppame. Hans blick fäste sig likväl
ännu med kärlek på modem, innan den sista, lätta
slagattacken utblåste den svaga lifsgnistan.
Nu brann solen högröd på himlen och kastade sina
purpurflammor öfver denna hvita, orörliga mor, detta hvita
barn, som, liggande vid hennes barm, omskuggadt af
hennes långa lockar, med förklaring öfver sitt ansigte sof
fridens sömn.
Det susade en lätt vind genom trädtoppame. Trasten
slog sin morgondrill utanför rutan. Innanföre låg den gamla
modern med böjda knän i bön till Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
