Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter en lång, för rådmanskans otålighet allt för lång
väntan hade veckan ändtligen nått sitt slut. Bäst gumman en
afton sade till far: »Nu tycker jag, att han kunde ha
hunnit vara här många gånger om!», klingade bjellror, en släde
körde fram och inom några ögonblick stod Wiliam midt i
det lilla förmaket, sluten och sjelf slutande sitt kära värdfolk
i armame,
Midt öfver var det ännu mörkt i vindskupan, ty enligt
gammal sed tändes ljuset icke tidigt, och brasan var redan
nedfalnad. Men vid bjellrornas klang stack Marie Louise
fram hufvudet vid rullgardinen och såg en allt för väl
bekant person stiga ur. Hon hade ej sett Wiliam sedan den
enda gången han vid början af hennes giftermål besökt
Malkolmsnäs, men hon hade ofta känt hans närvaro välgörande
under eländets tid. Nu deremot kände hon, vid blotta tanken
på hans återseende, den högsta oro och förlägenhet, och
önskade, att han icke skulle komma till dem, åtminstone icke
snart. Hennes blick dröjde länge, sedan han gått in, såsom
den hvarje afton gjorde, vid det nya hvita huset, som
präktigt lyste öfver de andra. Hon kunde aldrig betrakta det
utan att tänka på hur förhållandena i lifvet nu voro
förändrade, och ej heller kunde hon hindra hjertat att klappa och
kinden att brinna, då hon erinrade sig huru egaren kommit
såsom främling att bosätta sig i denna stad, der hon då var
hemma. Nu var det han som var hemma och hon en
främling.
Rådmanskan, som gifvit akt på att det var mörkt hos
granname och att Wiliam således ingen förändring bemärkt,
gaf far en vink att hålla sig tyst, och så mycket det än
kostade på rådmannen att häri göra mor till viljes, hade
han ändå icke hjerta att störa hennes glädje.
Gumman, hvilken eljest alltid på hemkomstaftnarne ville
behålla Wiliam länge qvar och i afton dessutom såg honom
rigtigt i taget att berätta om allt gammalt nytt der hemma,
kunde likväl icke, så kärt det än var att höra honom, längre
uppskjuta den öfverraskning, som väntade hennes lille ingeniör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
