19 |
I, Herrar af Hirschhorn,
stor var nog er sorg
att stiga i grafven
ned från eder borg
med ramlande tinnar och murkrön.
Nu, Herrar af Hirschhorn,
o kommen hit fort!
Nu prunkar ert fäste
som aldrig det gjort --
med klängande rosor och murgrön.
20 |
Nej, Herrar af Hirschhorn,
ej lämnen er frid,
ty rosor förblekna
och murgrön en tid
blott binder de lutande murkrön.
I, Herrar af Hirschhorn!
Blott oss, som stå kvar
i jordlifvets strider,
sin lisa det har,
att lita till rosor och murgrön.