| 92 |
Tack för alla vackra rosor,
som du gaf i sommardagar!
Sof nu godt! I fina mullen
här din vinterbädd jag lagar.
Låt dig böjas, spjärna icke,
jag förstår så väl ditt bästa:
det är godt ibland att skiljas
just vid dem, som djupt oss fästa.
När i vår ditt torftak ångar
varmt i solgass nytt och härligt,
kommer jag tillbaks och väcker
dig -- det kan jag lofva ärligt.
| 93 |
Lofvar du i stället skänka,
nästa sommar, många röda
rosor åt din vän för ospard
kärlek och för all hans möda?
Tack, jag tror dig! Af din hårda
kramning, ser jag, handen blöder:
alltså, tillförsikt och bidan,
till dess sol står högt i söder.
