Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. ett, som kan överhoppas av den läsare, som inte har tid med det - Resonans - Antennen — ett giller för vågorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
en radiomottagare vara för att den sistnämnda skall
vara mottaglig för de etervågor, den förstnämnda
sänder ut. Är detta inte fallet, står mottagaren stum
som muren.
Hur får man då resonans mellan sändare och mot-
tagare?
För att kunna besvara den frågan måste vi veta en
liten Smula. om, vad det i en mottagare är, som be-
stammer frekvensen — och alltså också längden — av
de radiovågor, som mottagaren kan uppfånga.
Antennen — ett giller för vågorna.
Vi måste då presentera oss för ett par mycket vik-
tiga storheter inom radion. Vi kunna inte gå burdus
på dem. De äro ganska kräsna och inlåta sig inte
utan vidare med vem som hälst.. :
Alla ha vi sett en permanent magnet. Den utstrå-
lar jurkraft på. avstånd. Runt omkring den är det
någon mystisk makt i verksamhet. Detsamma åstad-
kommer en s. k. elektromagnet. Det är ett stycke
mjukt järn med en hel massa trådvarv omkring. När
man leder en ström från ett vanligt batteri genom de
där trådvarven, blir järnet tillfälligt en magnet. Det
blir omgivet av ett kraftfält. Strömmen i tråden har
alltså skapat ett kraftfält omkring sig. Då ligger det
ju nära till hands att misstänka, att ett kraftfält också
kan framkalla en elektrisk ström i en tråd, som ledes
in i kraftfältet. Mycket riktigt, det är en högst för-
nuftig misstanke. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
