Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. ett, som kan överhoppas av den läsare, som inte har tid med det - Antennen — ett giller för vågorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LS
Just sådana; där kraftfält är det som komma fa-
rande med 30,000-milasteg genom etern. Eftersom vi
veta, att det är ett slags vågor, få vi försöka förlika
oss med tanken, att dessa kraftfält ändra karaktär
t. ex. I !’/; miljon gånger i sekunden. Resonera inte,
det är nu så.
Här sticker nu en antenn — en lufttråd — upp
från ett tak, under vars hägn vicsitta i lugn och so
vid vårt lilla experimentbord. Antennen ha vi satt
utisem ettislags guler Valsitta och luta pa att fanga
in vissa etervågor, som vi misstänka ha något trevligt
att bjuda på:
Mi kunna vara säkra på, att det ar manga olika
etervågor ute på språng. Alla äro de framme och
nosa på antennen. Men de flesta äro i nästa bråkdel
av en sekund tusentals mil borta utan att ha knackat
på hos oss.
Nu kommer ett tåg av vågor, som visar intresse.
I vår antenn börjar det gå strömmar upp och ned.
De svänga med samma hastighet som de förbisusande
vågorna ha.
Varför äro just dessa svängningar sympatiskt stäm-
da mot vår antenn och vår lilla, kanske ganska enkla
mottagare?
Jo, saken är följande. Vågorna ha med den blixt-
snabba uppfattning, som är dem egen, genast utrönt,
att den väg, som just vår antenn anvisar dem från
luftnätet ned genom vår självinduktionsspole och vår
kondensator passar dem bra. En våg hinner nämli-
gen lagom rusa ned till jord genom vår apparat och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
