Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Feodalism och Republikanism. Ett bidrag till samhälls-författningens historia - Bevis och anmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•153
Att äfven husträlarnes vilkor ej voro hårda, derpå kan man se
exempel hos Sturleson. Heimskr. D. I, s. 395, edit. Peringsk.
1 »Reges ex nobilitate». Tacit. 1. c. C. 7.
’ »Insignis nobilitas aut magna patrum raerita principis dignationem
etiam adolescentulis adsignant», 1. c. C. 13. Jemför härmed
Sturleson: »Olof Haraldsson var 12 år gammal, när han första gången
steg å härskepp. — Gaf (då) hans folk honom straxt konunganamn,
såsom sedvänja var att hür-konungarj som i viking foro, om de
voro af konungsslägt, då buro de ock konungs namn. Sturles.
Heimskr. Olof Helges saga C. 4. I allmänhet är den nordiska
sagan, emedan i norden stammens ursprungliga författning längst
bibehöll sig ren, den bästa kommentar till Taciti Germania, hvarföre jag
ock alltid brukar den såsom sådan.
’ Så Odin (en prest som förde sin Guds namn) och hans Asar.
Derföre var God i gamla språket namn på både prest och Gud, och
femininum Gydja både på prestinna och Gudinna. Diarj såsom
presterna äfven kallades, äro också Gudar, (Dii). — Strabo
anmärker samma sed hos Geterna: och Spanjorerna funno den i nya
verlden hos Mexikanerna. Att i de äldsta Grekiska mysterierna, i den
Trakiska så kallade Ä’o6»r-tjensten, presterna också buro Gudarnes
namn (jfr. S:te Croix, Recherches sur les mystères du Paganisme,
Paris 1784. 8:0), är så mycket märkligare, som så många andra
spår hänvisa i uråldern på en gemensam (Trakisk) källa för de
Germaniska och Grekiska språken, religionerna och folken.
»Neque animadvertere, neque vincire, ne verberare quidem nisi
Sa-cerdotibus permissum». Tacit. 1. c. C. 7. Att föröfrigt hos
Tacitus presten skiljes från konungen, är emot gammal nordisk sed.
Presterskapet för nationen tillhörde konungen, — för familjen
hus-fadren. Så äfven hos de gamle. »Majorum erat hæc consuetudo ut
rex etiam esset sacerdos vel pontifex». Servius ad Aeneid. III, v.
79. Derföre, då Romarne afskaffade konungamakten, gjorde de en
Rex Sacrificulus, och uppdrogo åter vid republikens fall
Pontifica-tus maximus åt Octavius, hvilket, enligt Mösers tanke, egentligen
gaf honom den helgade titeln Augustus. Hos Athenienserna hette den
Archont, som hade uppsigt öfver religionen, konung (Baoilevg).
8 Denna förverkades genom alla brott af nedrig beskaffenhet, —
såsom nidingsverk, hvilka derföre ej förliktes, utan straffades. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
