Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Ny-Europeiska odlingens hufvudsyften med särskildt afseende på de akademiska studierna. Föreläsningar höstterminen 1845 - Elfte föreläsningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•277
filosofisk lärdom, som af kyrkan emottager alla sina
principer, såsom satta utom all fråga, men under detta vilkor
får leka efter behag med en oändlighet af konseqvenser,
utan att likväl någonsin få vända dessa konseqvenser emot
principerna, ej ens indirekt eller till en demonstratio in
absurdum. Det var den remodellering, som skolastiken
genom Franciskaner och Dominikaners inträngande i de
akademiska lärostolarne undergick.
Alla skolastikens hjeltar från medlet af 13:de
århundradet äro Franciskaner och Dominikaner, ifrån
Alexander Hales, som först i Paris förband den missförstådda
och oförstådda Aristoteliska filosofien med theologien, till
Thomas af Aquino, Albertus Magnus, Duns
Sco-tus, Occam, Durandus. Skolastikens hjeltar
utmärktes i den tidens barbariska Latin med egna äretitlar: en
kallas doctor irrefragabilis, en annan doctor angelicus, en
annan doctor subtilissimus, en annan doctor
resolutissi-mus, en annan doctor fundatissimus. Disputerkonsten,
som en blott formell färdighet utan allt afseende på
ämnet, drefs till en otrolig höjd. Den store Raimund
Lullus, omkring 1315, kallas inventor artis magnæ —
konsten att disputera öfver alla vetenskaper, utan att
förstå dem. I det år 1323 inrättade Collegium Sorbonense
(Sorbonne) i Paris, hvars stiftare var en Franciskaner,
måste ända intill sednare tider respondenten i en
disputation försvara sig från kl. 6 om morgonen till kl. 6 om
aftonen så oupphörligt, att han vid middagstiden fick en
portion mat till sig i kathedern.
Emellertid sönderföll hierarkien inför all verldens
ögon. Efter Philip den skönes seger öfver Bonifacius
VIII, den siste af påfvarne, som ännu gjorde hierarkiens
anspråk i hela deras vidd gällande, — en seger, som be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
