Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äreminne öfver riksföreståndaren Sten Sture den Äldre. Skrift, som vunnit stora priset i Svenska Akademien 1803 - Förra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
gares ära, och hade du, skördad, Sten Sture, fallit i
blomman af din ålder, för tidigt ryckt undan Sveriges
hopp; vid ditt fall hade ett olyckligt folks tårar flutit, och
vid din graf hade Sveriges ynglingar stått för att insupa
mod till strid för sin frihet och hämnd emot sina
tyranner. Men nu dröjer åskådaren ej vid ditt lifs sköna
mor-gonrodnad; han hastar den rika dag till mötes, då du i
din mannaålders kraft stod vid konungathronen, vakande
öfver den och Sveriges sällhet, dess hämnare på en gång
och välgörare.
Han är inne denna tid.
Carl Knutsson böjde sitt gråa hufvud för att åter
emottaga en krona, tvänne gånger afryckt, återkom —
för att sätta sig på sitt fäderneslands ruiner och dö. Sten
Sture stod vid denna dödssäng, och undfick ur
konungens dignande hand vården om det folk han hade önskat
att kunna göra lyckligt, med dessa märkliga ord: Sök ej
kronan, den ärelystnaden har bräckt min lycka och kostat
mitt lif. — Hvilket skådespel! Der ligger han, denne
konung öfver mäktiga länder, på hvars blick tusendes blick
var fästad, på hvars ord tusendes väl eller ve berodde;
der ligger han ensam på sin förfärliga höjd och klagar
öfver sitt lifs förlorade lycka. Han fattar sin gyldne
krona — kall är metallen — och denna spira? — tung
är hon för den döende handen — och denna glans kring
thronen ? — i grafvens skumma nejder försvinner den. —
Ära, rykte, vidtomfattande planer, ärelystnaden, som
omslöt tvänne riken, flammande gestalter ur hans
ungdomstider? — fantomer, som sjunka. Allt, allt försvinner,
hvad fåfängligt var, vid dödens allvarliga blick; den
lysande klädnaden faller och menniskan står qvar. —
Bäfvande genomlöper nu hans blick lifvets stråt, och liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
