Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning öfver Erik Sjöberg (Vitalis). Företal till hans Samlade Dikter, utgifna år 1828
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-88
han ej genast skakade af sig banden såsom lika många
bojor. Likväl var han ända till svärmeri känslig för både
vänskap och kärlek. De innerliga dikterna till Laura
gälde ett verkligt föremål, en ung och älskvärd flicka,
nu lycklig som maka och mor, om hvilken Vitalis äfven
efter 10 års skilsmässa ej utan den märkbaraste rörelse
kunde höra talas. Skönare har troheten i döden
knappast uttalat sig än i den herrliga sången: Under en
sjukdom, till Laura.
Fasthet, redlighet, renhet voro de aldrig misstämda
grundtonerna i hans väsende, som för öfrigt syntes och
verkligen var en sammansättning af kontraster. Liksom
hans fysik var motsatsen till hans själsstyrka, så var
själen sjelf i många afseenden sin egen motsats, visande
bredvid och om hvarandra vekhet och kraft, blidhet och
stränghet, ödmjukhet och stolthet, öppenhet och
misstänksamhet, löje och smärta, barnslig nyck och manligt
förstånd. Menniskans beståndsdelar voro äfven skaldens, och
den högre harmonien fattades bägge. Torftighet,
bekymmer, lidande grepo ock alltför ofta in i det underbara
strängaspel, hvars renade klang nu tillhör högre sferer.
Vitalis’ språk är äfven bilden af en själ, som arbetade
att få sitt rätta uttryck. Det är stundom hårdt, stelt,
skrofligt, matt, — stycketals rent och förtjusande. Det
är ej ett vatten, hvars rännil med lindrig konst ledes att
afspegla hvarje mötande blomma. Det är en metall, som
smälter för inre eld och då drifver helgjutna, klingande
former. I allmänhet är Vitalis såsom skald ojemn, —
öfver medelmåttan eller under. Mest lycklig förefaller han
mig i början och slutet af sin korta bana. Mellantiden,
utmärkt genom de båda mellersta, äfven alltför snart på
hvarannan följande häftena af hans utgifna dikter, beteck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
