Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnes-tal öfver ärkebiskopen m. m. doktor Johan Olof Wallin, hållet vid Svenska Sjömannasällskapets allmänna sammankomst den 26 April 1840
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2i9
jar egnas åt sjömannen, hvilken alltför ofta varit ansedd
såsom ett slags förlorad varelse, utkastad på sjön, emedan
af landet förskjuten. Det samfund, i hvars namn jag nu
har den äran att tala, räknar en sådan vård för ett af
sina förnämsta syften, och förtjenar väl att i sina
bemödanden för ett så ädelt mål understödjas af alla goda
medborgare. Jag har nyligen besökt det hem, i hvilket
samfundet öppnat en fristad, der sjömannen under den långa
vinter, som här stänger honom ifrån sitt yrke, finner, så
vidt inrättningens utrymme det medgifver, både arbete
och bergning, uppehälle och undervisning. Må exemplet
finna den efterföljd, det deltagande, som det förtjenar!
Med skäl har blifvit sagdt i minnesorden vid
Wallins graf, att knappast någon barmhertighets-inrättning,
någon större eller mindre undervisnings-anstalt inom
hufvudstaden finnes, för hvars framgång och gagnelighet man
ej hos honom sökte råd och fann verksamt deltagande.
Flera af dessa inrättningar kunna räknas för hans
stiftelser, eller hade åtminstone utan hans aldrig hvilande nit
icke kommit till stadga. Han skydde ej förebråelsen för
en obeqväm ifver, för en alltför stor värma i sådana
angelägenheter. En lång och verksam presterlig bana hade
invigt honom i de rysliga hemligheterna af menskliga
eländet, sådant det i hufvudstäder hopas; och man kan säga,
att han var oupphörligt sysselsatt med tanken på att
hjelpa, att rädda. Det var den skönaste och djupaste oron i
hans väsende. Men salige äro de, hvilkas lif är en
sådan oro!
Äfven detta samfund sökte honom ej förgäfves, och
fann honom, såsom alltid, hjelpfärdig med råd och dåd,
roed hand och mun, med egna gåfvor för räddade och
räddande likar, och tillika med gåfvan af denna vältalighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
