Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnes-tal öfver Esaias Tegnér, uppläst vid den minnesfest öfver skalden, som firades af Litteratur-sällskapet i Stockholm den 15 December 1846
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-320
kärlekens sköna mod hos den blyga jungfrun, I hvilken
underbar närvaro lefver ej denna fornverld upp under
skaldens pensel! Ser man närmare till, så ligger hans
egentliga styrka i kontrasten, i sammansmältningen af de
mest motsatta effekter till ett skönt och underbart helt.
Det är det från ögonblicket likasom undansnattade lifvet i
dessa forntida gestalter, stundens friskaste färg på en
längesedan förgången verld, liksom ungdomens blomstrande
rodnad på förgängelsens egen kind, som i allt detta rörer,
förvånar och hänför, såsom såge man för sig verkligheten
af det omöjliga i upplösningen af en skön gåta. Det är
dermed som Tegnérs snille förtjusat, det är dermed
som hans namn och glansen af hans dikter gått öfver
verlden.
"Vi ha härmed karakteriserat så väl den store
skalden som — ty värr och emot vår vilja — äfven den
vanmäktiga hopen af hans efterhärmare: ej blott Tegnér,
utan äfven Tegnériserandet. Det sednare har man efter
honom tillfyllest försport i vår litteratur, med samma
verkan som i försöket att tända på en sur rishög, då
knall-effekterna stanna vid mycket sprakande, hvilket i
stället för eld föder af sig rök med åtföljande ögonsveda.
Tegnér är ett vådligt exempel att följa. Han har sjelf
både börjat och slutat sin skalde-skola, är ensam i sitt
slag och lärer det förblifva.
Ett fattades honom. Det närvarande var hans lif
och lust. Han saknade det slutligen i sin första
friskhet eller kände ej igen det, och sjönk dermed sjelf
tillbaka i det förßutna. — Föryngring s-processen i historien
var honom förborgad. Han hade intet öga derför, utan
lefde på motsatsen emellan det nya och det gamla; hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
