Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - 1812 - Skogsbruden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
Men rör han den, leker en flamma på stund
Kring läppen, och gnistorna falla till grund;
Der rinna de opp såsom rosor.
Ack! visst är jag stadder på farlig stig,
Sad’ han; men hon sade: »jag släpper ej dig». —
Hvad blir det väl af mig nu, arme dräng! —
»Du har druckit mitt vin, du har delat min säng,
Och min, min är du för evigt».
Då rusar han opp med lågande mod
Och kämpar med trollet på lif och blod.
»Gå, ropar hon sist, det är thorsdags-qväll;
Men minns, före midnatt du är i mitt tjäll!
Och dröjer du, död jag dig hemtar».
Han flämtande hastar sin ensliga led,
Hans hund visar väg på den skumma hed.
Han aktar ej regnet, ej stormens sus;
Han finner det kända, det älskade hus:
»Låt upp! Det är jag som klappar».
Der sitter hans flicka med sorgse sinn’.
Hon känner den rösten, hon tar honom in:
»Du blickar så rysligt! Hvi är du så blek?» —
Mitt löfte jag skändat, min tro jag svek;
Jag vet att min död det blifver.
»Må Gud dig förlåta! — din brud dig tillger;
Än lefva vi lyckliga dagar fler.
Jag tänkte på dig, jag har bundit en krans;
Jag tusende gånger har sagt: den blir hans,
»Den vissnar, men han blir mig trogen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
