Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - 1812 - Skogsbruden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
I morgonens dagg han badar sitt hår,
I middagens lågande hetta han går,
Och aftonen kom, det blef qväll, det blef natt.
Han jagar, han går — men då mörkret satt .
Uppå skogsbrynet, var han ej hemma.
»O jägare skön, hvarthän, hvarthän?»
Så klingar en stämma. — »Mig herberge län!»
Han svarar. — Han känner en kyss på sin mun,
Och inför hans ögon i samma stund
I glans står en underskön jungfru.
Han ser uppå henne; på honom hon sef:
En jägare ratar ej godt qvarter.
Hennes läpp var så röd, hennes kyss var så varm,
Hennes öga så blått, som snö hennes barm,
Han tar henne i sina armar.
Och dunkel är skogen: dem ingen ser.
Jag vet ej, han vet ej hvad sedan sker.
Men när som han väcks ur det tjusande rus,
Då ser han sig vara bland tusende ljus
I en sal uti djupa berget.
Som blixtrande ögon demanter se ned
På honom i salen från hvarje led,
Och hvalfvet är bygdt af klingande malm,
Och luften är vällust-andande qvalm.
Ack, hur blir han då väl till sinnes!
Och guldkrönt står bruden i skinande sal
Och för till hans läppar den gyllne pokal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
