Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - 1814 - Gjukungarnes fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
Han mycket göra vill för eder skuld,
Han gammal är, han unnar er sitt rike.
I hela verlden finns ej eder like.
Yid fullsatt bord nu efter kämpaseder
De fylda hornen gingo ymnigt kring,
Och mannen uppstod: eder syster beder
Er komma och er sänder denna ring_
Då svarte Gunnar: oss är det stor beder,
Och må vi lyda i så ringa ting.
Så Hogne ock — han var den yngre broder. —
De voro glade utaf mjödets floder.
Till hvila gå de. Då qvad Hognes maka:
Mig drömde illa; ond är visst er färd.
Jag såg en örn en blodig vinge skaka
Utöfver er. — Blod nog gjuts för vårt svärd,
Qvad Hogne. — An hon sade: tag tillbaka
Det ord j gifvit. — Bättre är jag lärd.
Sad’ han. — Så varnas Gunnar af sin qvinna;
Men ho förmår sitt öde öfvervinna?
Snart dagen gryr. De rusta sig till färden.
Barn, qvinnor, tjenare med tårar stå
Omkring dem. De omgjorda sig med svärden.
Skilsmessan nalkas. Gunnar ropar då:
Fyll mig mitt horn! För sista gång i verlden
Jag tömmer det kanske. — Så gjordt. — De gå.
Och vinden sväller opp de hvita segel,
Och skeppen fly med hast på vågens spegel.
Men när i land de sina snäckor sätta,
Då möter dem ett mäktigt vapengny.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
