Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om den gamla nordiska folkvisan. 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
som leder oss att söka en inre orsak till detta
härmnings-begär.
Att veta urskilja det allmänna från det enskilda och
känna förhållandet dem emellan, är hvad som utmärker
den genom samhället bildade menniskan. Men det högsta
hos menniskan är ej det allmänna eller det enskilda, utan
hvad som evigt förenar bägge och är öfver bägge. Hon
känner sig väl tillhöra ett helt, i samma mån som hon
känner sig sjelf. Men då det hela så ofta verkar
fiendt-ligt mot delarne och i allmänhet går efter lagar, som af
den enskilde äro oberoende; så skulle denna kännedom
blott underrätta menniskan om ett oupphörligt
missförhållande, i fall hon ej till sitt väsende vore en kallad
medborgare i ett odödligt och saligt samhälle, och derigenom
all missämja emellan det helas och personlighetens
fordringar, om ej på ett timligt, dock på ett evigt och
gudomligt sätt bilagd. Menskliga samhället har sin rot utom
tiden. Religion är dess innersta band; och allt hvad man
utan afseende på detta högsta band kan säga om samhällets
natur och egenskaper gör det blott till en orimlighet. Men
är religionen samhällighetens lifsprincip, så får äfven
bildningen af den sin hela karakter; och dess uppenbarande i
christendomen är hvad som bestämt den Europeiska. Man
har deraf med skäl härledt det öfvervägande andeliga i den
nyare bildningen, och den motsats mellan detta och det
sinliga, som deri så skarpt uppträder: en motsats, som ej på
samma sätt förmärkes i den gamla, som ännu har en helt
och hållet sinlig själ. Men om man derföre prisat denna
såsom högst gynnande för poesi och konst, så har man ej
heller försummat att förklara den andra för opoetisk till
sin natur, emedan den söndrar förmögenheter, på hvilkas
gemensamma, harmoniska verksamhet allt skapande af det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>