Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om omqvädet i de gamla Skandinaviska visorna. 1817
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
öfverlemningar framträder käckt och så att säga
kroppsligt, drar sig här mera i djupet tillbaka. Dock hvilar
äfven hela denna sångverld — likasom i så många
afseenden det verkliga lifvet — på en dunkel, underbar grund.
Den natur, i hvilken den nordiska visan dväljes, är ännu
befolkad af egna underliga väsenden, naturmakter, väl
störtade från sin fordna herrlighets throner, men likväl
ännu på mångfaldigt sätt liksom förstulet gripande in i
menskliga öden. Genom allt detta sammanhänger denna
poesi i allmänhet med en äldre, hvarom den äfven särskildt
någon gång påminner. Ty enskilda gestalter ur fornsagans
jättelika verld kasta ännu sina skuggor inom denna nya
ljusare rymd, enskilda minnen klinga bortöfver — erinringar
om fordna hjelteslägter och till och med af Eddiska myther;
dock förefaller allt detta omklädt, har förlorat af sin
ursprungliga mening, rör sig såsom i ett nytt, främmande
element. Hvilket är då detta nya element, som här inträdt?
— Det är det lyriska elementet, som nu i poesien sjelft
begynner yttra sig. Ty alla dessa visor hvila på en lyrisk
grund. De röja nästan alla en särskild poetisk intention,
som man i den episka åldern ännu förgäfves söker. De
uppenbara hvar för sig en egen sinnesförfattning; för hvilken
berättelsen blott tjenar till slöja eller uttryck. Det är
känslan, som väl ännu ej funnit sitt eget språk, ej lärt
sig den lyriska flygten, men som bland alla minnen väljer
dem, som med henne mest öfverensstämma, lifvar dem
och uttalar i den enkla berättelsen sig sjelf, dermed
till-fredsstäld, utan konst, utan anspråk, utan namn, och låter
sin saga så vandra vidare, tills den, upphemtad af nya
läppar, blir en tolk för samma behof. Så sväfva dessa
enkla sångljud omkring, ingens och allas egendom, från
mun till mun, från hjerta till hjerta, röster af gemensamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
