Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Betraktelser i afseende på de nordiska mythernas användande i skön konst. 1817
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
393
sig gällande under alla förändringar och just derigenom
urskiljer sig sjelf. Under tidens pröfningar utvecklas hos
ett folk detta egna medvetande, som man äfven kallar
national-känsla; och om detta slags personlighet gäller
detsamma som om all annan: den eges ej utan att tillika
oupphörligt förvärfvas. Man är ej ett jag utan att
dagligen bli det alltmera. Derföre heter det äfven, att man
lär känna sig sjelf. Denna alltmer klarnande sjelfkännedom
är menniskolifvets inre historia: en historia, som vid den
yttre historiens fortskridande ej endast vinner i omfång
och utsigt framåt. Den är tillika en återgående historia.
Hvarje ny gryende dag i den ena är för den andra ett
på det förflutna återkastadt ljus, hvarvid hon söker
bibehålla eller återställa det af yttre förändringar ständigt störda
inre sammanhanget och bringa enhet och öfverensstämmelse
i det hela. Den ena hemtar i detta afseende upp hvad
den andra lemnar bakom sig; hon hinner dermed längre
tillbaka i samma mån som denna hinner framåt, eller, som
är detsamma, forntiden vinner i betydelse i samma mån
som framtiden utvecklar sig mera. Detta är så sant, att
i verldens yttersta tider det säkert blir de första, som
mest intressera alla. — Dock må man ej vänta, att detta
öfver de gångna tider återkastade ljus i jemn ordning sprider
sig; ty förhållandet till det förflutna vexlar genom tidens
egen natur, i hvilken man kan säga att det närvarande,
förflutna och tillkommande ömsevis ha öfverhanden. Intet
tillkommande uppstår, som ej födes ur en förmälning,
oupphörligt återknuten, emellan den stund, som är inne,
och den, som flyr. I den sednare verkar ännu hela det
förflutnas kraft, eller motstånd, om man hellre vill; iden
förra all närvarons förmåga; framtiden alstras af bägge
gemensamt och bestämmes äfven af bägges förhållande till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
