Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svar på Svenska Akademiens prisfråga år 1810: Hvilka fördelar kunna vid menniskors moraliska uppfostran dragas af deras inbillningsgåfva m. m.?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
menniska, det fria handlingssätt som hos henne öfvergått
till natur och som derföre just uttrycker hennes karakter,
höra till hennes seder. Sederna äro liksom de spår viljan
lemnat efter sig. Man räknar derföre till dem ej blott
bela en menniskas vanliga handlingssätt, utan i synnerhet
de handlingar som väl af detta äro en följd, men ej
utförda med någon afsigt: de, hvilka liksom undslippa
hennes uppmärksamhet, vid hvilka hon ej särskildt kommer
ihåg att beherrska sig, och i hvilka man derföre tror sig
se hennes oförstälda natur och en skymt af hennes inre,
emedan hon ej vid dem synes bruka något bemödande,
utan öfverlemna sig åt sin natur. — Men dygd är
förnuftets afgjorda och fullkomliga herravälde öfver
sinlig-heten. Det är då tydligt att detta välde inträngt uti och
sammansmält sig med sjelfva sinlighetens natur; hon är
slutligen en villig undersåte, öfver hvilken ej herrskaren
alltid behöfver utöfva sin makt. Hon har antagit en
stämpel af förnuft och uttrycker den i alla de särskilda,
likgiltiga gerningar och rörelser som menniskan i allmänna
sammanlefnaden liksom lemnar helt och hållet åt henne.
Denna högre karakter, äfven i de smärre dragen af
uppförandet, är hvad som gör dygdens seder så vackra.
Sinligheten som sjelfmant lyder förnuftet, men ännu tyckes
frukta för beherrskarens stränghet, ger åt sederna hvad
man kallar värdighet. Då den åter i sjelfva sin lydnad
synes fullkomligen fri, då dess regel blott tyckes vara det
vackraste uttrycket af dess eget otvungna bemödande —
detta kännemärke på en lyckligt danad och skön själ ger
åt sederna hvad man menar med behag. Dessa, med alla
sina särskilda skuggningar, äro de sedliga gratier som pryda
dygdens väsende och göra den äfven för ögat skön, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
