Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svar på Svenska Akademiens prisfråga år 1810: Hvilka fördelar kunna vid menniskors moraliska uppfostran dragas af deras inbillningsgåfva m. m.?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
som möjligt gjort henne bekant med denna verld. Barnet,
hvilket, om man också lemnar åt det fältet och naturen
fria, dock i afseende på sällskapslefnaden bör hållas i sträng
inskränkning, har man redan fört in i societeten, der det
i god tid inviges i alla dess dåligheter och intriger, får
föreställningar, böjelser och begär som ej höra till dess
ålder, och, emedan konsten gått naturen i förväg, äfven
blott mognar till en veklig, småaktig och konstlad varelse.
Eller ock, om äfven barnet yppväxt i vederbörligt
beroende och huslig inskränkning, så tror man sig möta faran
vid utvecklingens tidpunkt derigenom att man då
fördubblar sin stränghet och oafbrutet håller det fast vid de
tråkigaste och mest mekaniska arbeten. Men den kraft som
här verkar låter ej undertrycka sig. Man hindrar henne
lika litet som man hindrar blixten att bryta ur molnen;
man gör genom tvånget blott hennes verkningar
förstörande. Men naturen visar oss sjelf hvart den öfverflödande
lifskraften i denna ålder hör. Det är en och samma kraft,
som här drifver sinligheten i blomma, i kärleken ger
känslan för det sköna lif, och eldar inbillningskraften med
längtan att skåda, bilda och dikta det. Det finnes ingen
sund menniska (jag talar ej om societetens dockor) som ej
en gång i sin lefnad tyckt sig vara poet; som ej en gång
i lifvets blommande dagar med förtjusning känt naturens
harmoni anslagen på det själens strängaspel som i skaldens
bröst ständigt är bäfvande och rörligt; som ej vid sin första
älskarinnas fot känt sin själ full af poesi, för hvilken han
ej hade ord och stämma. I denna ålder borde derföre
menniskan omgifvas med allt det sköna som mensklighetens
välgörare, de störste konstnärer, skapat. Näst den högstes
tempel vet jag inga bygnader der ädelhet, värdighet, skön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
