Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild. 1820 - Thorild. Tillika en filosofisk eller ofilosofisk bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
Ty om det också lyckats oss, så länge det var fråga
om föreställningar hvilkas motsvarande föremål kunna
uppvisas, att göra sinnet gällande såsom det alltid enande
emellan begrepp och känsla; så synes deremot här, då
undersökningen inträder i en högre ordning, motsatsen
springa så himmelsvidt isär, att en förening blir aflägsnare
än någonsin; ja sjelfva språkbruket, hittills med oss enigt,
tyckes nu förklara sig emot oss, då det sätter förnuft och
sinlighet, det förra såsom uttryck af den moraliska lagen,
den sednare såsom säte för begären, i skarp motsats med
hvarandra. — Vi erkänne fullkomligt denna motsats, blott
med det tillägg, att äfven ingen motsättning utan inom
området af en viss enhet och gemensamhet ar möjlig.
Således gillar äfven detta samma språkbruk, som med fullt
fog sätter sinligheten emot förnuftet, likväl uttrycket
moraliskt sinne, förstår med ett dygdigt sinne ett sinnelag
som blott begär det förnuftiga o. s. v., och utmärker
dermed möjligheten af en sinlighetens bildning till förnuft.
Vi åberope här hvad ofvanföre blifvit anfördt om karakter
i allmänhet, eller bildandet af en moi’alisk natur hos
menniskan. — Hvad sjelfva saken angår, så röjer genast en
nogare eftertanke, att äfven här ett ursprungligen enadt
måste hafva söndrat sig, hvarförutan ej heller den
nödvändiga fordran af sinlighetens öfverensstämmelse med
förnuftet, i hvilken fordran menniskans moraliska natur sig
yttrar, kunde återstå och såsom giltig af hvarje sansad
menniska erkännas. Blott det rena betraktandet af de
motsatta visar detta. Hur kunde eljest det goda, som dock
närmast hänför sig till begärelseförmågan, likväl ega en
moralisk betydelse? Hur kunde i allmänhet det till
utseende ofrivilliga begäret, redan som sådant, vara moraliskt
tillräkneligt, hur kunde slutligen allt medvetande vakna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
