Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild. 1820 - Bihang - II. Svar på en af L. Hammarsköld författad recension öfver skriften Thorild m. m. - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
och der antaga en viss air haulain, hvilken förefallit rec.
»högst vidrig». Han påstår att åtminstone de flesta läsare
delat denna känsla i fråga om den »besynnerliga
dedikationen, som gerna ville vara à la Claudius, om den rätt
kunde». — Att det rena sinnet är mig det högsta i
kunskapens organ, att jag sätter dess enfald ej blott uppöfver
den råa massan af half-upplysning, utan likaledes uppöfver
mig sjelf, såsom ett föremål för min ganska oförstälda
kärlek och vördnad, denna i dedikationen på skämt, såsom
i boken på allvar, uttryckta tanke är af mig så ofta
framstäld, utgör så den egentliga grund-ideen i hela min
litte-rariska verksamhet, att den, framträdande under hvad drägt
som helst, aldrig kan förefalla mig sjelf annorlunda än
såsom högst naturlig. Vill således någon stöta sig på den,
vill någon, oaktadt denna tankes naturlighet hos mig,
likväl med rec. finna att den, t. ex. i berörda dedikation,
blott är en misslyckad imitation, affekterad till den grad
att den måste väcka högst vidriga känslor, så är det
någonting som jag blott kan beklaga, men ej hjelpa. Jag
har ej vetat att ett uttryck af ödmjukhet är en air
hau-tain. Denna måste då förmodligen ligga i sjelfva den
använda formen, liksom vore det mig helt otillständigt att
leka med allmänheten. Jag vet ej om det just är rec. som
skall lara mig respekt för denna. Jag kan blott emot den
påstådda pluraliteten af hans vittnen för dedikationens
odräglighet framvisa andra, som förstått bokens syftning och
anda, och i dedikationen ej funnit annat än hvad den
åtminstone till sin afsigt är — ett oskyldigt skämt — i
alla fall en obetydlighet. Men äfven det obetydligaste är
ej obetydligt för ett så skarpt öga som recensentens. Så
får jag i anledning af en liten not straxt i företalet, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
