Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Också ett ord öfver tidens religiösa fråga. 1846 - Tidens religiösa fråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
Det uppgående medvetandet af förnuftet, så vidt detta
är öfver naturen, blir tillika medvetandet att Gud är öfver
naturen, med sig sjelf den ende såsom skapare och
lagstiftare. Det är Guds andra uppenbarelse —
uppenbarelsen af lagen — ty förnuftet är förmåga af lag. I
hedniska sinnen har denna uppenbarelse först fallit. Deraf den
vidunderliga brytningen af detta nya ljus vid dess första
uppgång öfver en i dunster höljd horisont. Gud, den
ende Guden, tillika ett enda folks Gud; hans lag en yttre
lag, som ställer det moraliska och det ceremoniella i bredd:
lydnaden blind, förhoppningarne jordiska.
Denna andra Gudsdyrkan är blotta lydnadens
religion. Så hafva de gamle Hebreer honom dyrkat; äfven
efter christendomen har denna religion i Mahomets lära
utbildat sig till en religiös fatalism. Friheten är denna
religionen obekant; derföre har hon bibehållit det husliga
slafveriet med månggiftet.
En meddelad sjelfständighet, sade vi, vore vilkoret
för Guds kännedom. Redan såsom meddelad är denna
sjelfständighet icke förklarlig ur naturen, öfver hvilken den
upphöjer menniskan. Menniskan måste söka denna
förklaring på en gång i sig sjelf och tillika öfver sig.
Men allt högre är för det lägre obegripligt, om det
ej sig sjelft meddelar. Så har det gått med det absoluta
undret, den egentliga uppenbarelsen, i hvilken Gud, som
också är öfver förnuftet, har till menniskan sig nedlåtit.
Att Gud så högt älskar det af honom skapade fria
väsendet — i hvars makt det alltså stod att från honom
affalla, och som har från honom affallit, — att Gud så högt
älskar detta väsende, att han sändt sin egen son till den
i det timliga försjunkna menniskan, för att genom det
största af alla kärleksbevis röra menniskans hjerta att sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
