Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Också ett ord öfver tidens religiösa fråga. 1846 - Tidens religiösa fråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
423
medvetandet af det goda, och den sedliga kampen för
detta begynner. Alltifrån detta ögonblick, ju trognare
menniskan kämpar och ju innerligare hon lefver i det
godas kärlek, förklarar sig också för henne den förgängliga
skapelsen. Ty genom hoppet om förlossning har denna
skapelse blifvit ett medel af gudomlig barmhertighet,
hvarigenom tid och rum blifvit menniskan förunnade för att
med gudomlig hjelp renas ifrån det onda som i det
förgängliga medlefver
11 Fribeten Sr en gudomligt skapande kraft, hvilken de fallne andar
med sig rifvit ner i djupet. Men genom den gudomliga lag som
innebor i friheten hafva ock naturens i början upproriska krafter
först bundit och ordnat sig. Ty anden — som icke blott är
mensklig: menniskan är en senskapad varelse — har genomgått
alla pbaserna af den jordiska existensen; men har ock öfverallt
äfven ofrivilligt efter sig lemnat krafternas gudomliga band. Så i
den oorganiska naturen — så i den organiska — så slutligen i
den andeliga, der han är hemma. Ty ock den moraliska verlden
känner sig alltmer genom sina egna lagar bunden. Och här må
följande ställe ur en tidigare skrift finna rum: »Strids-ämnena öka
sig nödvändigt i samhället med upplysningens framsteg. Lägger
man härtill, att med denna stigande upplysning, som öfverallt är
intelligensens växande andel i arbetet, menniskorna i afseende på
tillfredsställandet af sina behof blifva alltmer beroende af
hvarandra, och att detta stigande ömsesidiga beroende är civilisationens
oundvikligaste resultat; så bar man en nödvändighet för ögonen af
en i sanning förskräckande karakter. Och likväl är denna
nödvändighet ingen annan än intelligensens egen inneburna lag! Och
likväl är detta menniskornas nödvändigt stigande beroende af
hvarandra ett förhållande, som rättvisan allt mer kan ordna, som
billigheten allt mer kan förmildra, som kärleken kan göra till
ömsesidig vinning! Kan — säger jag — nämligen allt efter som
menniskan ställer sig till denna lag. Ty hon kan, i följd af sitt fria
val, förneka och håna den; hon kan förvandla dess verkningar till
lyckliga eller olyckliga. Men rubba dess giltighet förmår hon ej i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
