Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Också ett ord öfver tidens religiösa fråga. 1846 - Tidens religiösa fråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
Ty den förgängliga skapelsens ändamål är att det
oförgängliga derur skall framgå. Och i samma mån som
denna högsta praktiska fråga förklarar sig skall ock
förnuftets theoretiska gåta, frågan om det förgängligas
upprinnelse och om dess förhållande till det oförgängliga —
ett försvinnande förhållande, då tiden löper tillbaka i sig
sjelf och blott är uti evigheten 11 — komma till sin lösning.
ringaste måtto. Fram går denna lag, som förer menniskorna allt
närmare till hvarandra; fram går den oupphörligt, i tvedrägt om
ej i endrägt, i hat om ej i kärlek, i ondo om ej i godo; — källa
till elände eller sällhet, civilisationens välsignelse eller
förbannelse, — allt efter som hvar och en till densamma förhåller sig.
Men genomträngde i ett och samma ögonblick en rätt liflig känsla
af denna sublima, allt menskligt förbindande nödvändighet i hela
sitt djup det menskliga väsendet, — menniskorna vände sig om
och igenkändë hvarandra för bröder». Se IV Band. sid. 383.
12 Nämligen såsom rent andelig, innerlig och blott af andan sjelf
besjälad tid. Ty tiden är en andans form, eller snarare andan
sjelf. Om de åtskilliga arterna af tid vore mycket att säga. De
äro så skiljaktiga, att de till en del äro inkommensurabla. Redan
om man vill mäta verldsdelen, eller den astronomiska tiden, efter
den jordiska uti år, uppstå snart så omätliga tal, att de vidt
öfverstiga vår fattningsgåfva; men innehållet af den andeliga, inre
tiden låter sig alldeles icke efter den yttre tiden mätas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
