Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Representations-frågan (1840) - Andra artikeln - Tredje artikeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
digheter ha derföre ej utan svårighet blifvit underkastade
reglering efter våra gällande riksdagsformer. Rikets ständer
hafva väl sedermera iklädt sig den ena kontrahentens eller
menigheternas ställe, men ej utan dessas växande missnöje
(hvarpå passevolansfrågans behandling vid riksdagen 1828
—30 är bästa beviset). Och konflikten emellan
ståndsrepresentationen och den äldre provinciella kan i alla sina
verkningar således än i dag ej sägas vara fullt utkämpad.
För enväldet, som slutligen ålade bägge tystnad, fanns
ej denna svårighet. Carl XII regerade utan ständer.
Försöken af senaten att i nöden kalla dessa till hjelp, under
Carls femtonåriga frånvaro, nämligen först ett ständernas
utskott 1710, och sedan (då Ulrika Eleonora tagit plats i
rådet) allmän riksdag i slutet af 1713, skedde bägge utan
konungens samtycke, och blefvo utan frukt. Bägge visa
en opposition, fruktansvärdare genom tystnad än genom
åtgärder och ord. — Regeringssättet af Gustaf Adolfs
tidehvarf hade ej burit sig. Äfven Carl den elftes epok,
med penningar och soldater och en endas hand öfver bägge,
hade ingenting organiserat som uppehöll den förstörelse,
hvari både enväldet och Sveriges politiska storhet förgingos.
TREDJE ARTIKELN.
Vi stå vid vändningspunkten emellan det äldre och
det nyare Sverige. Carl XII föll på gränsen mellan bägge.
Med det äldre Sverige mena vi här Gustavernas och
Carlarnes. Sjelfbeståndet och gemenskapen med den odlade
verlden äro vårt arf från dessa tider, — jag hoppas vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
