Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Representations-frågan (1840) - Tredje artikeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
oförgängliga arf. Ehuru i yttre afseende det äldre Sveriges
politik gick miste om sitt mål. Både möjligheten af en
sådan utgång och följderna deraf har stiftaren af vår
politiska betydenhet sjelf förutsett. Svenskarne borde — säger
den store Gustaf Adolf — antingen, sedan de en gång
öfverstigit Östersjön, förvärfva herraväldet öfver detta haf
genom besittningen af alla dess kustländer, eller, i vidrigt
fall, lägga sig inom egna klippor och skär, hålla en stark
flotta och lefva i landet sins emellan enige, då ingen skall
dem lätteligen kunna antasta.
Olyckligtvis skulle det nyare Sverige i stället
uppenbara den svaghet genom inre söndring, som det äldre
grundlagt genom krafternas öfverspänning.
Svenska folkets historia är dess konungars, har jag
en gång sagt. Det gäller i synnerhet om det äldre Sverige.
En personlig regenternas inflytelse genom stora och
populära egenskaper utgjorde fordom den verkliga stats-enheten,
det verkliga sambandet emellan konung och folk. Deraf,
så snart detta vilkor fanns, kraften i det äldre Sveriges
rörelser, äfven utan stadgade och afmätta
samhälls-inrättningar. Deraf ock farorna, så snart detta vilkor saknades,
— såsom under Erik XJV:s, Johan III:s, Sigismunds
regeringar samt det sjuttonde seklets minderårigheter, hvilka
alla visa en riktning af den privilegierade aristokratien på
en gång mot konungamakten och folkets rättigheter. Men
just genom denna fara också en annan, att konungamaktens
af folket understödda hämnd kunde gå för långt, — att
för mycket kunde läggas i en endas hand, — och att
enväldet slutligen för Sverige kunde blifva — hvad det blef!
Att bilda en mellanmakt af den beskaffenhet, att den
kan blifva borgen på en gång för konungamaktens
varaktighet och för folkets frihet, i stället för att vara vådlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
