Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om vår tids inre samhällsförhållanden, i synnerhet med afseende på fäderneslandet. Tre föreläsningar ur den hösten 1844 i Uppsala föredragna historiska kurs - Första föreläsningen (Den 17 Oktober). Om personlighets-principen i förhållande till samhällets utveckling - Slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
klassen, allt mer på regeringsformen inympad genom gjorda
stånds-koncessioner, kan ej här allmänneligen tillämpa sitt
stora politiska medel af en blott på förmögenhet grundad
valcensus; emedan vår gamla författning deruti står öfver
denna, att hvarje valcensus här skulle inskränka politiska
rättigheter hvaraf redan pluraiiteten af folket äro i
besittning. För en på personlighets-principen grundad
representation, som här fordrade en konseqventare
genomför-ning än någonstädes, äro öfvertygelserna ej mogna; under
det söndringen mellan de besutnes och de obesutnes
intressen äfven här hänvisar på tidens gemensamma
samhälls-sjukdom. I vår efter stånd delade representation
har man derföre, i anledning af det nya
representationsförslaget, sednast äfven sett den garlila ståndsprincipen
upplifvas. Men äfven denna reaktion — liksom alla de
reaktioner hvilka i Europa åtföljt medelklassens stadgade
makt, eller häftat sig vid de återväckta nationala
intressena, de nyfödda religiösa behofven — äfven denna
reaktion, säger jag, lider deraf att ha ställt sig på en i sjelfva
verket fwt skridande samhälls-princip. Ty en sådan är äfven
stånds-principen. Den är i våra dagar förvandlad. Den
har återgått i det allmänna medborgerliga lifvet, och den
kan endast derur åter utgå i en friare, renare gestalt.
Det finnes ingen försvarare af de gamla stånds-privilegierna,
som ej har ett hemligt medvetande deraf, och som ej
måste strida mot sig sjelf under det han kämpar för dessa.
Här slutar jag denna inledande betraktelse. Jag har
fritt uttalat öfvertygelser, af hvilka jag djupt är
genomträngd. Jag lemnar deras milda bedömande åt den tro,
den kärlek, det hopp, som försonande verka i allt
menskligt, och pä hvilka äfven jag lefver. — Och hvilket
ögonblick kunde väl skönare förbinda dem än just det när-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
