Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Iioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska. 19
som erfarenheten och tingen komina till stånd. Denna förståndets
sainverksamhet med sinligheten försiggår hos menniskan, redan
innan hon har kommit till fullt medvetande för sig sjelf. Förståndet
såsom det aktiva och högre är under form af instinkt närvarande i
sinligheten såsom det relativt passiva och lägre och verkar den enhet
och ordning, som redan här tinnes. Och då det är omedvetet, som
menniskan af det genom sinligheten mottagna materialet skapar sin
verld, så kan hon till en början neka sig sjelf vara principen till
sin verld. Men menniskan åstadkommer ock produkter, hvilka hon
ännu icke vet såsom sina egna och utan att hon är medveten om
sättet, hvarpå hon vid dem förfar. Man bör derför rikta
uppmärksamheten pä det inre och reflektera pa menniskoandens allmänna
förfaringssätt, för att finna de rena elementer i erfarenheten, som
härleda sig från förståndet och skilja dessa från de rena elementer,
som komma från sinligheten. Det är tydligt, att det, som är rent i
erfarenheten och som icke härleder sig från sinligheten, måste
härleda sig från förståndet, emedan ingenting, som är rent eller
allmängiltigt och nödvändigt, kan på aposteriorisk väg förklaras eller
genom intryck.
Vid denna undersökning har man dels att uppvisa och göra en
indelning af de rena elementer eller förståndsfunktioner, som gälla
oin erfarenheten och tingen, och dels att upplösa de ideer, som
finnas hos förnuftet i inskränkt mening, men som icke gälla 0111
tingen, eller att göra slut pä den skenkunskap, som uppstår genoin
förståndsbegreppens användning utöfver erfarenhetens gränser.
Förståndet kan nemligen dels rikta sig på det sinliga och dels på det
osinliga. Men då förståndet i sig sjelft endast är form eller sätt af
förnimmande och följaktligen är tomt eller icke kan gifva något
nytt innehåll, och då allt innehåll eller material är gifvet för och
genom den receptiva förmågan eller sinligheten, så följer häraf, att
förståndet har objektiv giltighet, användbarhet och betydelse endast
med afseende på det åskådade eller det, som är gifvet för sinnena.
Menniskan har i teoretiskt afseende ingen osinlig eller förnuftig
erfarenhet, eller menniskan har ingen förnuftig receptiv förmåga.
Derför är det osinliga transcendent i förhållande till hennes teoretiska
förnuft och kan följaktligen icke vetas, och derför är någon
metafysik i inskränkt bemärkelse eller en vetenskap, som icke motsvaras
af några föremål i sinneverlden, icke möjlig. Hvilken är nu den
actus eller funktion, som ursprungligen tillhör förståndet?
Förståndet uppfattar, bringar till medvetande, och sammanfattar till
ett helt många sensationer i rum och tid. Genom förståndet gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
