Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
ten äfven har blifvit skyddad mot hvarje inkast af det spekulativa
förnuftet, så anser Kant en fast grund härigenom vara lagd för
moraliteten. Något annat och mer anser Kant icke heller vara
behöfligt för sedlighetens möjlighet än de bestämningar, som nu i sina
allmänna drag blifvit uppvisade. Detta är ock hufvudsakligen hvad
Kant söker visa i kritiken af det praktiska förnuftet. Han söker
här visa, att det praktiska förnuftet är en tillräcklig
bestämnings-grund för viljan. Detta ådagalägger han genom att visa, att det
praktiska förnuftet innehåller en maxim eller lag, konstituerar ett
praktiskt objekt eller ändamål samt gifver en drifljäder Kan
det praktiska förnuftet visas vara tillräcklig förklaringsgrund för
dessa bestämningar, så är det ock en tillräcklig bestämningsgrund
för viljan. Att det praktiska förnuftet innehåller en maxim eller
högsta lag inses genom det kategoriska imperativen som genom
samvete och pligt kungör sin närvaro i menniskans inre. Det objekt,
på hvilket det praktiska förnuftet är riktadt och som genom
detsamma förverkligas, är det sedligt goda, som till arten är skildt frän
formerna af det sinligt goda, det angenäma och det nyttiga, hvilka
ha sin grund i sjelfviskheten. Det praktiska förnuftet är sitt eget
objekt och det sedligt goda är följaktligen det praktiska förnuftet
sjelft. Det förverkligar sig sjelft såsom praktiskt förnuft, såsom
av-tonomiskt och fritt eller såsom god vilja. Menniskan kan icke
å-syfta någonting högre med sina handlingar än det att vara praktiskt
förnuft eller god vilja. Skulle förnuftet göra någonting annat till
sitt objekt och ändamål, så skulle det sjelft sjunka ned till ett blott
medel för detta, hvilket vore sedlighetens förstöring. Förnuftet
å-dagalägger sin absoluta karakter derigenom, att det icke kan
brukas såsom blott medel utan att menniskan derigenom upphör att
lefva ett förnuftigt lif. En driffjäder åter gifver förnuftet
derigenom, att det hos menniskan väcker en känsla af aktning, som till
sjelfva arten är skild från alla de känslor, soin verkas af det
sinliga. Denna känsla visar sig vara till arten skild från andra
känslor derigenom, att hon å den ena sidan innebär en känsla af
förödmjukelse eller ringhet, resignation, men å den andra sidan äfven af
upplyftelse, elevation. Då dessa bestämningar, som utgöra det
konstitutiva i sedligheten, följa af det praktiska förnuftet såsom
avtono-miskt och fritt, så är härmed ådagalagdt, att det är tillräcklig grund
för sedligheten.
’) C. Y. Sahlin, Kants, Schleiermacher b och Boströms etiska
gruudtaii-kar, Upsala 1877. Sjd, 29,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
