Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Boitrömska filosofiens förhållande till den Kantiska.
2fi
Hvad vi iin ytterligare anse oss böra tillägga för att till sina
allmänna grunddrag karakterisera Kants sedelära är dels det sätt,
hvarpå Kant bestämmer den praktiska verksamhetens förhållande
till sitt material, sinligheten, och dels hvad som fordras för
sedlighetens fullständiga realisation. Till sinligheten såsom varande den
praktiska verksamhetens material kan den sedliga menniskan enligt
Kant endast intaga ett negativt förhållande. Menniskan har att
bekämpa och negera sinligheten såsom varande oförenlig ined det
förnuftiga lifvet. Den praktiska verksamheten innehåller sålunda
enligt Kant endast en negativ sida såsom endast utgörande en strid
mot hinder och det onda. Och Kant anger ingen viss ordning, hvari
denna kamp mot sinligheten bör utkämpas, så att menniskan
derunder hade att uppfylla någon bestämd serie af speciella pligter i
lifvet, utan han framhåller endast i allmänhet, att sinligheten bör
bekämpas och negeras. Och då menniskan icke i detta lifvet eller
i någon viss ändlig form af lif når slutet af denna strid, så har hon
att tro på själens odödlighet, så att hon kan i oändlighet fortsätta
striden mot sinligheten och det onda. Denna strid blir följaktligen
en gränslös fortgång till ett oupphinneligt mål, hvilket strängt taget
icke är någon fortgång eller något framåtskridande, alldenstund
målet är lika oändligt aflägset. Då menniskan likväl icke kan frigöra
sig från den sinliga naturen, så fordras för det godas fullständighet
lycksalighetens förening med dygden. Men denna förening kan icke
åvägabringas af menniskan. Dygdens närvaro medför icke
lycksalighetens och icke heller tvärtom, emedan de icke stå i något
analytiskt förhållande till hvarandra utan i ett syntetiskt. Derför måste
menniskan tro på en personlig Gud, som är allvetande för att veta,
hvilket mått af lycksalighet, som svarar emot hvars och ens dvgd,
och allsmäktig för att kunna åvägabringa den öfverensstämmelse
mellan de fenomena och de noumena verldsordningarna, soin för
lycksalighetens förening med dygden förutsättes.
Till de förtjenster, som Kant har inlagt ined afseende på
sedelärans utbildning, räkna vi i första rummet hans praktiska
rationalism i motsats mot den gröfre och finare evdemonism, som vid
hans uppträdande var allmänt rådande. Man hade fore Kant
uppfattat menniskan såsom blott varande ett sinligt väsen. Kant
deremot har uppvisat förnuftet hos menniskan såsom en möjlig
be-stämningsgrund i motsats mot sinligheten Eller: liksom Kant i
teoretiskt afseende uppvisade ett rent hos kunskapsförmågan såsom
grund för allmängiltig och nödvändig kunskap, så har han ock i
praktiskt afseende såsom grund till allmängiltigt och nödvändigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
