Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma, om ock sedt från något olika synpunkter, framgår dels deraf,
att öfver allt der i vår verld det förra framträder, framträder den
senare och tvärtom, hvaraf de visa sig hafva lika stor sfer eller omfång,
och dels deraf, att det enas sjelfständighet eller osjelfständighet äfven
innebär det andras, eller att aktualitet eller potentialitet hos väsendets
lif innebär detsamma äfven i dess själ och tvärtom. Den form af
verklighet står nu högre, hos hvilken själen framträder med mer
sjelfständighet och dermed förenad högre magt öfver det lägre, som är
material. Så har t. ex. djursjälen, som framträder med ett särskildt
med sig likartadt innehåll, högre sjelfständighet än växtsjälen, som
endast visar sig såsom en form i det yttre, som är henne motsatt,
ehuru denna enhet dock måste vara mer än en blott form, hvilket vi
se deraf, att hon eger magt att beherska och ordna detta yttre, som
är en rik mångfald af krafter. Menniskosjälen åter har äo högre
sjelfständighet och är dermed en ännu högre form af verklighet. Men
liksom vi nyss sågo lif och själ vara identiska, sä visar sig här hos
men-niskan själen vara identisk med sjelfroedvetandet, ty hon framträder
så under sin högsta form, hvilket alltså är hennes väsen.
Ville man nu utsträcka det goda och dess motsats, det onda, till
alla väsenden, som vi nu betraktat, så blifver tydligen det inre, lifvet
eller själen, det goda i egentlig mening och vidare, ehuru i sekundär
bemärkelse, allt det, som bidrager till dess aktualitet, nemligen de
krafter, som äro själslifvets organ och jemväl det, som för väsendet är
mer yttre och främmande, men som likväl såsom medel kan hafva
af-seende på själens verklighet och utveckling. Lifvet, som sålunda är
det goda, framträder nu i det lägre såsom i sitt material och måste
fordra den form hos dess krafter och det förhållande eller det
sammanhang dem emellan, som är med detsamma förenligt och harmoniskt.
Med afseende härpå kan det goda för ett väsen äfven sägas vara det
rätta förhållandet mellan de olika sidorna och krafterna hos detsamma,
eller det lägres högsta möjliga harmoni med det högre eller inre hos
väsendet. Det onda deremot måste vara ett stördt eller orätt
förhållande mellan de nämnda sidorna.
Men hos varelserna i naturen har icke det inre form af aktuelt
sjelfmedvetande och frihet och derför kan icke i egentlig mening det
goda och onda om dem utsägas. Det är blott för ett väsen, som är
ett sjelf och som uppenbarar egentlig afsigtlighet och frihet i sitt lif,
som det onda och goda kan hafva full verklighet och betydelse; ty
dertill fordras att det har ett sjelfständigt medvetande af sig såsom
subjekt för en harmoni eller disharmoni, som är af det sjelft beroende.
Det är alltså menniskan, som eger möjligheten att vara ond eller god
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
