Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och denna möjlighet beror för det första derpå, att hon har ett inre,
sjelfständigt lif, inen äfven en yttre eller lägre natursida, som hon
medvetet, afsigtligt och fritt kan ställa i olika förhållanden till det
förra. Men vi måste äfven afse det högre, som bestämmer
förhållandet, eller efter hvilket det lägre skall rätta sig. Det inre hos menniskan
är visserligen, såsom vi sågo, sjelfmedvetande, men detta är närmast
blott en form i det yttre och medvetslösa, ett i sig sjelfständigt i det
osjelfständiga. Det är här riktadt på eller bestämdt af en verklighet,
som icke är sjellmedvetande utan dess motsats, och likaledes är
menniskan här fri vilja i förhållande till en verklighet af annan art, som
är bestämdhet hos den afsigtslösa och ofria naturen. Sjelfmedvetande
och frihet äro visserligen väsen eller förnuft, men här endast i formel
bemärkelse. Men då menniskan äfven här såsom sjelfmedveten och
fri kan till en del lösgöra sig från det sinliga och vara en detsamma
ordnande och beherskande magt, så hänvisar detta på ett högre hos
henne, som är verkligt genom sig sjelft oberoende af allt sinligt. Detta
högre framträder också redan under aningens och känslans form och
väcker intressen och behof, som hela den sinliga verkligheten icke förmår
tillfredsställa. Det förnuftiga lifvet framstår nu i hela sin magt såsom
det inre och högre hos menniskan, och mot detta ställer sig hela det
sinliga lifvet såsom ett underordnadt, såsom en yttre och lägre
verklighet, som är till för menniskan endast för förnuftets skull, hvars
material det visar sig vara. Ingen form af det sinliga lifvet är nu,
sedan förnuftet framträdt, genom sig god eller mägtig att gifva den
fulla harmonien och tillfredsställelsen inom menniskan. Det är
förnuftet, som nu blifver det goda i primär mening för henne och allt annat
blifver godt, endast om det öfverensstämmer med detta eller kan höja
dess aktualitet. Det sinliga upptages nu i förnuftet och erhåller dess
ordning och form, och det förnuftiga inträder i det sinliga med sin anda
och kraft, hvarigenom det senare för menniskan vinner ett värde, som
det förut och genom sig sjelft icke hade. Men analogt med detta är
hvad vi förut sett inom naturen, der öfverallt ett yttre ställer sig i ett
inres tjenst, och der det senare ingriper bestämmande och ordnande i
det förra. Men det inre har här i motsats mot det inre hos
naturvarelserna form af sjelfmedvetande och frihet, och är vidare fullt
sjelfständigt, eller har ett med sig likartadt innehåll och är derigenom till
sjelfva arten skildt från allt yttre, som är företeelse. Härpå beror
för det andra möjligheten af det onda och goda i högre eller moralisk
mening. Menniskan är här förnuft i reel bemärkelse, ty hennes
sjelfmedvetande är riktadt på en verklighet af samma slag, eller som äfven
sjelf är sjelfmedvetande och är af densamma bestämdt, och likaså är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
