Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fordrade studium i mitt läge, ty den provinsdialekt, som
var mitt modersmål, liknar mindre den rena svenskau,
än skånskan liknar danskan. Den föreföll äfven mig
sjelf både löjlig ocb rå, ocb jag hade redan i umgänget
med främlingar börjat öfva mig i den svenska vi läsa
och skrifva; men hvardagsspråket måste dock förblifva
det allmänna, om man ej ville kallas tillgjord och
förnäm, samt sålunda gäckas och smädas.
”Det stora hinder som således låg i min brist på
uppfostran och annat, ville jag öppet föreställa E. när
han kom för att hämta svar; och detta skulle, borde
blifva nekande. Han infann sig genast på eftermiddagen;
ty som kommissariatet med sednaste post erhållit befallning
att om få dagar bryta upp — till Stockholm, ville
han hafva denna sak afgjord så snart som möjligt dessförinnan.
”Men — det är lättare att tänka än tala; så har
det åtminstone altid varit för mig. Han kom, såsom
sagdt är. Jag satt och sydde, kunde knapt lyfta upp
mina ögon, än mindre öpna läpparne. Han tog en stol
och satte sig vid min sida; en stumhetens ande hade
lagt sig på min tunga. Jag såg ut genom fönstret till
vänster på stora snöflockar som föllo rakt ned — och
teg; ty han hade tagit min högra hand, med en fråga.
Jag drog den sakta tillbaka och började åter att sy.
Han satt länge i tyst förbidan, men frågade slutligen om
han fick hoppas ett svar när detta arbete var färdigt.
Jag fortfor att tiga; och han måste gå, men kom tillbaka
på aftonen. Nu stickade jag på en strumpa, och
han frågade leende , om han skulle vänta tills äfven den
blef färdig. Då ville jag tala, och började i min stora
förvirring med ett ”ja”; meu han, den eljest så blyge,
timide och försynte, sträckte härvid hastigt ut sina armar
sägande: ”detta var ett godt ord, det behåller jag som
svar”. Nu omfamnade han och kysste mig, innan jag
fick ett ljud fram; min fostermoder, som var tillstädes,
välsignade oss, och vi voro plötsligen förlofvade. Den
15:de i samma månad skulle jag fylla sexton år, och vid
dess slut för första gången taga den heliga Nattvarden.”
Den unga flickan, ung till åren, men mognad till
förstånd och vett, hade nu sålunda vunnit sin lycka, såsom
det allmänneligen heter. Så ansågs det ock i hennes
bygd, och säkerligen afundades mången hennes jemlike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
