Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de yttre företräden af rikedom och samhällsställning som
skulle komma henne till del; ty det är vanligen de yttre
fördelame som blifva föremål för afund. Så ansågs det
ock af henne sjelf, men ur en djupare synpunkt; ty hon
såg oaktadt sin ungdom och oerfarenhet, dock främst
det inre värdet hos den person, med hvilken hon skulle
förenas, och bekymrades blott öfver att hon sjelf i många
hänseenden stod så långt efter. Hon vann i honom
ej blott sin utkorade; han blef hennes ideal på jorden,
ja ock för evigheten. Känslan deraf följde henne troget
och oförminskad hela lifvet igenom, och gjorde hennes
längtan efter återseendet den sista dagen af hennes
ensamhetslif icke mindre liflig, än den första. Den så
utmärkte och älsklige unge mannen hette Casper Isak
Michael Ehrenborg.
Men vi låta henne ytterligare sjelf fortsätta sin egen
berättelse, hvilken ej af någon annan kan öfverträffas.
”Nu ansåg man mig hafva gjort en stor lycka, och
så var det visserligen. Men jag kände mig hafva blifvit
iklädd förbindelser, hvilkas vidd kom mig att hisna,
sä okunnig och oerfaren jag än var. Man vänjer
sig dock vid allt, och hoppas i ungdomen så gerna det
man önskar. E. bekände sedan, att från första stunden
han såg mig hade han blifvit fattad af den mägtiga dragning,
som ledde hans steg vid det hastigt beslutade och
verkställda frieriet. Länge hade han dock haft det i
sinnet, men varit återhållen af fruktan att jag var fästad
förut. Med de ringa tankar han hyste om sig sjelf trodde
han ock en lång tid efteråt, att det var mer af ”medlidande”
än af böjelse som jag samtyckte att höra honom
till. Dertill bidrog väl äfven mitt efter frieriet
stumma och något skygga väsen. Han ingaf mig också
icke den romaneska känsla som jag väl då skulle tyckt
om att kunna hysa; men den aktning, jag för honom
kände, steg småningom till beundran, och i denna slog
en känsla rötter, som efter ett tolfårigt äktenskap och
mer än dubbelt så långt enkostånd[1] icke kallnat eller
aftagit, utan blifvit, som den äkta perlan, genom tid och
slitning blott mera skön och klar. Derför vågar jag hoppas
, att evigheten skall fullkomna hvad den lekamliga
döden i denna verld afbrutit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
